Henrik, det tog mig två sekunder att komma på att det är du som ligger bakom bloggen kyon. Intuition kallas det. Jag läste den och tänkte: det här hade kunnat vara skrivet av mig själv. Jag blev nästan gråtmild och ville skicka ett mail för att hylla din, vid det tillfället oröjda, person. Ett tilltag a la Narkissos visserligen. Gud, du är så fantastisk, du är så lik mig. Men sen förstod jag av dina blickar och din ton i rösten att någonting var fel. Och det tog mig inte särskilt lång stund (med risk för att låta skrytsam) tills jag förstod att det var du. Även om referensen till kynikerna och Diogenes aldrig slog mig.

Igår vaknade jag upp efter festen med en gigantisk svart soppåse full av festkvarlevor som stod och stank jäst i hallen. Jag har ännu inte orkat smuggla ut den ur huset, vilket jag tänkte göra nattetid. Anledningen är att jag som vanligt lidit av enorm ångest och vånda hela gårdagen. Så artar sig mina bakfyllor. Det känns som att jag har gjort någonting fruktansvärt, oförlåtligt och att alla som känner mig nåtts av ryktet om vilken stor idiot jag är och numera hatar mig. Jag kan inte för mitt liv komma på vad det är jag har gjort, och det brukar vara ren fantasi. Ingen har skickat ett sms och sagt upp bekantskapen i alla fall. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan av att jag borde hata mig själv. Som om jag inte redan gjort det tillräckligt lång tid.

Nu ska jag läsa Det andra könet till skolan. Jag har inte läst den tidigare, och det ska bli intressant att göra det, eftersom den uppenbarligen betytt så mycket för så många. Idag har min ångest projicerats till mer realistiska objekt, som till exempel b-uppsatsen som jag ska skriva. Har jag sagt att jag ännu inte kommit på något ämne? Jag tar vad som helst, för jag kan faktiskt anta en fabriksarbetarinställning till såna här saker och bara göra. Men när det kommer till att vara inspirerad är det värre. Jag är så pass luttrad att jag inte inspireras i mer än högst ett par dagar.