Igår. Plötsligt hände något. Under en svindlande kort stund, en sekund, några sekunder, förnam jag en känsla eller insikt eller kanske ett kall. (Hur ska jag kunna veta vilket? Jag är ju en modern människa). Jag kände att jag förstod Judith Butler.

Först så bara "åh nej, genus, nej jag menar åh nej, post-genus, här kommer queerteorin, ska vi dekonstruera språket, ska vi ha performativa kön-and-what-not". Jag ville dö innan jag satte igång att läsa henne, för jag tänkte att nu blir det svårt. Nu kommer jag sitta här med min medelmåttiga hjärna och försöka banka in svåra begrepp. (Man märker i förra inlägget att jag tror att jag och Forrest Gump ligger på samma intellektuella nivå).
Sedan läste jag och sedan ville jag krypa upp i Judith Butlers famn. Hon är typ en dvärgväxt retorikprofessor i pottfrisyr och för stor kostym. Hoppas att jag inte missar någon annan viktig varibel i hennes identitet med den beskrivningen. Nu låter det som att jag är sarkastisk, men jag är alltid beyond sarkastisk. Jag är alltid helt allvarlig, och sedan skrattar jag åt mig själv.

I alla fall. Det klart att föreställningen om en uppdelning i biologiskt kön och kulturellt genus är meningslös. Det biologiska könet är inte fördiskursivt! Det finns också bara i kraft av diskurser. Vi kan säga att kromosomerna är si eller så, att könsorganet är utväxt eller inväxt, att hormonerna är blablabla, (öh, ja, enligt en medicinsk diskurs) men för att kunna klassificera krävs kategorierna man och kvinna och de finns inte utanför diskurserna. För att kunna säga att du är av honkön krävs att vi redan kognitivt format begreppet honkön. Det är inget tinget-i-sig-könsuppdelning som vi bara gett en språklig representation. Under antiken tänkte man ju sig en enkönsmodell - kvinnan var en inkomplett man. Uppdelningen i två kön är alltså inte ahistorisk, akulturell och för evigt sann, amen.

Slagen av denna tanke, för jag ska erkänna att jag aldrig varit så clever att jag kommit på den själv, och ändå har jag suttit och skrattat åt Descartes teckningar av människokroppen och definitivt kommit i kontakt med alla möjliga uttryck för dualismen medvetande - materia, själ - kropp, genus - kön. I alla fall: slagen av denna tanke kände jag mig som mig själv igen. Det varade alltså bara i kanske någon sekund, men det var väldigt vackert. Jag mår lite bättre nu.