Nu är hemtentan inne. Min essä om att tolka en text idéhistoriskt var ... en uppradning av floskler. Det gjorde ont i mig att behöva lämna ifrån mig någonting så ovärdigt, men jag var ju tvungen. Fritt hållna uppgifter är alltid svårast.

Så just nu slits jag istället mellan två diskussioner. Den ena handlar om Annah Björks krönika om hiphop i Stockholm City från september i år. Det är en otrolig sammankoppling mellan enstaka fall av kvinnomisshandel och våldtäkt och hiphop i allmänhet, Snoop Doggs visning av sin porrfilm i början på en konsert i synnerhet. Det finns egentligen inget rimligt sätt att bemöta någon som har så livlig fantasi. Men jag lovar att om vi köper förutsättningarna för hennes slutledning så kommer vi snabbt kunna konstatera flera musikgenres som är kvinnoförnedrande. (Och när vi väl gjort det kanske vi kan förbjuda dem också). Om Annah förde ett korståg mot kvinnoförnedrande musik i allmänhet vore det kanske snyggare om han gav sig på en lite vitare genre: hårdrocken kan nog ge ett minst lika gott underlag som hiphopen i de här frågorna. För just nu känns det mest som att hon snubblar omkring på gränsen till det rasistiska.

Den andra diskussionen förs i ett begränsat rum, nämligen ett litet forum på internet, och handlar om huruvida kvinnans frigörelse är av ondo eller inte. De enda som har någonting substansiellt att tillföra diskussionen är valtaliga män som verkligen tycker att kvinnans frigörelse är av ondo. Så långt ifrån bitches and hoes-jargongen man någonsin kan komma. De talar om att det kvinnliga är lika mycket värt, men att det skiljer sig och måste få skilja sig. Kvinnan vill vara i hemmet och ägna sig åt familjen. Men om kvinnor både har en kvinnlig essens och ges valfrihet i och med det moderna systemet - borde inte det här problemet vara obefintligt? Måste vi reglera kvinnors liv för att bäst uppfylla deras innersta önskemål?

Självklart är det (några) män som tycker så här, och som tydligast uttrycker det. (Det vore kanske en självmotsägelse om en kvinna ägnade sig åt att bevisa en tes om att kvinnans plats är i hemmet och lyckades bevisa tesen - då hade hon ju också visat sig kompetent för andra uppgifter än de husliga och i sig själv varit ett motbevis). Om det finns en kvinnlig essens har de den inte. De borde därför avhålla sig från att uttala sig om hur en sådan kvinnlig natur tar sig uttryck eftersom de inte har någon erfarenhet av den. De har inte fått sin intelligens nedvärderad, de har inte fått den mindre lönen, de har inte plågats av det straff det innebär att bära, föda och nära ett barn. Därför blir det förstås svårt att förstå varför den här frågan är så viktig för dem. Är det bara kvinnor som drabbas har de ju ingenting att frukta. Och vill dem kan de säkert hitta "den naturliga kvinnan", gifta sig med henne och låta henne vara sin hjälpreda livet ut.

Nu när jag läser källtexter på idéhistorian är jag självklart tvungen att tas med en förlegad kvinnosyn. Jag måste konfrontera problemet som uppstår när författaren menar att kvinnor inte är kapabla att förstå lika mycket, samtidigt som jag analyserar texten. (Det har jag helt klart inte mandat att göra enligt författaren). När jag inte gör mig själv medveten räknar jag in mig själv i "folket" hos Rousseau, i pronomenet "man" hos vilken författare som helst. Det är ju inte riktigt, jag tillhör inte folket och jag ingår inte i "man". I någon mån måste jag alltid ha det i minnet för att inte missförstå någonting. Känslan av att vara totalt utestängd från det som man visst är kapabel att förstå när jag läser en text av sådant slag är nästan smärtsam. Avståndet i tiden till trots. Hur ska jag förhålla mig till att dels dumförklaras och dels måsta sätta mig över texten? Om någonting ingår i den kvinnliga naturen så är det frustrationen över att behöva begränsa sig själv för att passa den för tillfället rådande synen på hur en kvinna är. Ibland undrar jag om den inte är min enda essens.