Jag är nyligen hemkommen från ett uppsatsseminarium med vin i personalrummet efteråt. När jag går på uppsatsseminarium har jag för vana att knyckla lite på uppsatsen i ett par minuter. Det får den att se välläst och tummad ut - det är det intrycket jag vill ge.

Vinet var gott och sällskapet trevligt. Det pratades om hur konjunktivet försvunnit ur språket och anses alltmer gammalmodigt. Ack och ve! Det fanns inte många språkliberaler i rummet, och en del av de språkkonservativa var dessutom så pass att de kunde föra sig på både latin och klassisk grekiska. Så jag finge ge mig. Jag är annars mindre vetande i ämnet men läste vid något tillfälle Fredrik Lindströms böcker och tog till mig. Där upphör mina kunskaper.
Jag fick i alla fall en förklaring till varför imperfekt inte kallas imperfekt utan preteritum. Såhär är det: det du gör i imperfekt görs och kommer så småningom att fullbordas - men i nuläget är det imperfekt - inte perfekt. Jag åt pasta igår - det är inte imperfekt, för det är fullbordat och inte i en process att bli det. Det är preteritum. Perfekt är det som har hänt. Det hade man ju kunnat lista ut själv visserligen. Varför vi nu pratade om det här istället för att prata om Schopenhauers privatliv som jag innerst inne drömde om.