Över till ett glättigare ämne: hudvård. Jag önskar att jag var kemist eller åtminstone kemistuderande, så att jag kunde konfrontera de där damerna i vita rockar på Åhléns gatuplan med lite tuffare frågor än "jaha, så kollagen är bra för mig?", varpå de svarar "ja" och sen är diskussionen över.

Om man som jag är hyfsat övertygad om att de flesta skönhetsprodukters påstådda verkningar är kvalificerad bullshit är det väldigt sorgligt att man bara kan gå runt med den misstanken i tysthet. Vad är en kräm? Det är en emulsion, det fick jag lära mig på högstadiekemin, det vill säga fett och vatten. Självklart någon bakteriedödande komponent också, annars skulle man väl gå omkring med variga infektionsbölder i hela ansiktet efter ett tags krämanvändning. Och det huvudsakliga syftet med min egen krämanvändning är att jag inte ska bli helt torr, särskilt på vintern. Där har jag ju en jättebra utgångspunkt för krämvalet: jag vill ha någonting som består av fett och vatten och någonting bakteriedödande. Det borde ju kvalificera de flesta krämer.

Men tanken på att det kanske finns små forskarteam ute i världen som arbetar febrilt på att komma på lösningar på allsköns hudproblem gör det hela svårare. Tänk om det finns en kräm där ute som är perfekt? Som skulle kännas som siden och absorberas av huden på en hundradels sekund. En veckas användning och så skulle omvärlden stöna av vällust och bara "lyster!". Lyster är ett sånt där ord som schampon och hudkrämer helst bör associeras med.

Det är verkligen den postmoderna världens alkemi det här. Hoppfull, skamlig och fåfäng.