Jag fastnar ofta vid formulär, enkäter och små omröstningsfrågor med färdigutformade svar. Jag intresseras av vilka begränsningar man ger informanten genom att styra svarsalternativen. Det samma gäller för den information man blir tvungen att fylla i om sig själv när man går med i en internetcommunity. Vilket kön du har, kanske vilken sexuell läggning du har, kanske även religiös och politisk åskådning. Någon slags drop-down-menyernas strukturella tvång. Nåja. Tillbaka till omröstningsfrågorna nu.

Visst, det är för det mesta banala omröstningar som inte kommer att ligga till grund för några nya vetenskapliga rön, utan snarare de där oskyldiga frågorna på tjejtidningarnas hemsidor jag pratar om här. Men det intresserar mig alltså ändå. Det är klart och tydligt uttalat vad man väljer mellan. Men de alternativ som utelämnas har just ... utelämnats. De är inte valbara, de är icke-alternativ, och de utgör ibland små tecken på vilka vi förväntas vara och inte vara.

Idag fann jag den här på Ebba von Sydows blogg, angående konceptet "mirakelkräm":

Tror du på ansiktskrämernas reklam?
A - Jo, jag lägger gärna pengar på en lyxig och bra kräm!
B - Nja, egentligen blir man väl lurad - men jag köper det ändå!

Oavsett vilket alternativ vi väljer har vi alltså gått med på att konsumera krämerna. Det finns inte med i föreställningsvärlden (kring Ebba von Sydows bloggläsare åtminstone) att man skiter i att köpa krämen. Till och med i alternativ B, där vi vet eller misstänker att krämerna inte fungerar har vi inte slutat köpa dem. Som om krämkonsumerandet var en tom ritual. Och det är precis det jag tänker mig att det är i den bloggens målgrupp.
De är de där smarta tjejerna som äter gröt till frukost och har uppnått en perfekt balans mellan feminism och fördelaktigt utseende. De är hälften smarta, hälften snygga. De skulle aldrig i livet köpa hem ett sånt där bälte från tv-shop som genom elektriska impulser tvingar musklerna till arbete. Men de kan köpa en kräm som forskats fram av ett okänt forskarteam på ett okänt forskningsinstitut ifall en likadan kräm ramlat ur Sienna Millers it-väska. Inte för att man förväntar sig en babylen hy utan skavanker tack vare den, utan för att äga den. Själva förpackningen skulle säkert räcka, som symbol.

Den här skönhetsorienterade "vardagslyxen" som jag som kvinna prackas på irriterar mig. Jag försöker inte säga att jag är så vansinnigt annorlunda att jag inte uppskattar avkoppling, eller inte känner smaken av choklad. Men att jag skulle känna mig "lyxig" av att smörja in mig i en kräm, ha i en hårinpackning eller ha ett dyrt läppstift - det är ju helt befängt. Jag måste ha missat den dagen då då den känslan sammankopplades med de här tingen. Det vore att påpeka det uppenbara att säga att det gynnar skönhetsindustrin att kvinnor känner såhär.

Ta en myskväll för dej själv mä' ett varmt bad, några döftljus å en go' bok (ja rekommenderar allt mä sophie kinsella) och smörj in rej mä en lyxi kräm.