Åh nej - ännu en gång kunde jag inte slita mig från Debatt på SVT. Jag känner mig alltid lika äcklad efter tv-sända debatter, som om någonting besudlar både kropp och själ och det kräver en omständig reningsprocess för att jag ska bli hel igen.
Igår var inget undantag men jag kunde förhålla mig till debatten med mer distans. Plötsligt dök Sven-Otto Littorin (jag tänkte ursäkta eventuell felstavning, men i det här fallet kan det kvitta) upp på en stor skärm. Han såg bajsnödig ut med ett rosa band på kavajslaget. Det betyder att han är EMOT bröstcancer. Jag tycker att det är ett fantastiskt statement. Själv är jag ju för bröstcancer. Tycker det är skitbra. Jag försöker visa det för omvärlden genom en bjällra som jag fäst vid handleden.
Nog om detta. Han blev utfrågad av arga västgötar och tillika Volvo-arbetare och de var arga och Sven-Otto Littorin såg allt mer hjälplös och tillplattad ut, allting var i sin ordning, som sig bör när ett statsråd talar till massorna. Men plötsligt säger en av Volvoarbetarna på bred göteborgska att staten borde gå in och konfiskera fabrikerna. Jag höll på att svimma. Äntligen en riktig marxist på tv-tid! Jag åker till Göteborg på en gång, nu blir det fan revolution. För marmaarbetarnas seger! (Jag tänker inte kompromissa på den punkten. De kan väl ändå kalla sig själva för marma-arbetarna, det är en fin och solidarisk handling. Solidariteten spänner över både tid och rum).

Och jag ser mig själv, som utifrån min egen kropp, och inser att rent spontant kommer jag alltid att vara marxist.

* Göteborg och göteborgska är förstås min egen generalisering som jag fär fullt medveten om.