Näst efter att själv göra slut är en av världens värsta upplevelser när ett par man känner gör slut. Det är som att en liten värld går under och aldrig mer kommer tillbaka. Jag avskyr det. Och nu har det hänt mig. Det är så hemskt.

Det får det mig att tänka på hur det känns att bli dumpad.
Den första tiden är så vidrig. Man vaknar upp på morgonen och har i sömndrucket tillstånd lyckats glömma bort att det hänt, så att man slås av det om och om igen.
Och hur man upptäcker att hela staden är besudlad av minnen, för man har ju såklart lyckats vara överallt så att varenda plats är ett "senast jag var här var jag med honom". Man måste nästan göra om allting fast själv eller med en kompis, bara för att göra nya minnen och tränga tillbaka de gamla.
Och allt jobbigt spel, att gå ut på krogen och försöka lura sig själv och omvärlden att man är helt ok med allt och över det, och att man kollar efter andra. Fast alla andra är såna jävla idioter, så det slutar med att man sitter och pratar med en kille som säger någonting i stil med: "tjejer kan ingenting om musik, å själv gillar jag red hot chili peppers" och sen går man därifrån och han är helt surprised att man inte kastat sig i hans armar eftersom han ser sig som en sån gudagåva. Istället går man hem och börjar fundera på varför man lyckats slarva bort den enda vettiga människan i hela världen och tänker tankar som att resten av mitt liv kommer jag att vara ensam om jag inte vill dela mitt liv med en person som har en IQ på 85 och tycker att Spelet av Niel Strauss var världens bästa bok, och fortfarande tycker att Metallicas Black Album är den bästa skivan i världen, för att det blir högstadiet all over again. Så man kan lika gärna dö för man har redan fyllt sin kvot av lycka.

Jag vill liksom aldrig mer i hela livet bli dumpad eller ha såna där problem. Inte för att någon vill det, men just jag orkar inte det. Jag kommer inte ta mig igenom en till sån där period.