Jag har levt utan internet i snart två veckor, och jag känner mig som en ny människa. Absolut inte på ett bättre sätt, utan på ett mycket sämre sätt. Jag har blivit neurotisk och stirrig, känt mig avskärmad från omvärlden, ensam och pestsmittad.
Jag har t.o.m. planerat min egen död, en raffinerad död med mycket stor tyck-synd-om-mig-potential.

Men så idag fungerade äntligen internet. Och det är ingen skillnad. Ingen som helst jävla skillnad.
Internet är helt sjukt tråkigt. Och anledningen till att jag är avskärmad från omvärlden är att omvärlden inte är intresserad av mig, för att jag är en person som inte tillför något.
Inte att jag saknar min mest effektiva kommunikationsväg.

När jag var på gula villan och firade att Henrik fått vg på sin uppsats kom det fram en jobbig, oönskad kille som satte sig vid oss och började lägga sig i allt som sades. Han fick ingen som helst uppmuntran att fortsätta, men han fortsatte likförbannat. Han försökte bara prata, ha en trevlig kväll med några främlingar och han förstod inte att de inte ville socialisera med honom.
Och då insåg jag att sådär är jag. Jag är helt oönskad, men lite för egenkär och korkad för att kunna förstå det.

Det enda jag egentligen vill är nog att avlastas från mitt psykiska illamående med hjälp av någon slags medicinering, och sedan sättas i ett rum med jättemycket böcker och stanna där resten av mitt liv.