Jag tänkte att jag måste skriva något om Anna Odell, konststudenten som fejkade en psykos. Men hur mycket jag än försöker kan jag inte komma på någonting att säga om det. Jag tror att jag i grund och botten tycker att hennes tilltag är ointressant, eftersom jag precis grävt ner mig i den psykiatrikritik som fanns under 70-talet i Sverige. I mitt läge blir det bara ett "jaha". Och innerst inne tänker jag "låt det döda ligga". Däremot vet vi ju inte vad Odells poäng egentligen var, eftersom hon varit ganska förtegen kring det. I alla fall kommer här en text som jag skrev för kursens räkning, som tar upp den här kritiken mot psykiatrin, som jag får en deja vu av när jag hör om Odell och debatten efter hennes aktion.

Denna text kommer att behandla journalskrivandet inom bland annat psykiatrin, med fokus på språket. Studieobjektet är en intervju med psykologen och läraren Sonny Tärnblom i Pockettidningen R, nummer 6, 1973. Pockettidningen R var ett samarbete mellan Riksförbundet för social och mental hälsa, (tidigare Riksförbundet för mental hälsa), Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare och Riksförbundet för miljöterapi. Gemensamt för dessa organisationer var att de representerade brukarnas intressen. Temat för det nummer av Pockettidningen R som jag har använt är ”maktspråk – om språket som medel för förtryck”. Numret inleds med en presentation av temat, där man ges brottstycken av redaktionens diskussioner om språket som maktmedel. Där framkommer olika idéer om hur språket är förbundet med samhällsgrupper, där de privilegierade grupperna ofta förekommer som tjänstemän, och de utsatta grupperna som dessa tjänstemäns klienter. Hur fungerar kommunikationen mellan dessa om de talar olika språk, så att säga? Vems språk blir norm, vem måste anpassa sig? I journalerna är det ju en förment neutral skribent vi möts av. Att samtalen som redovisas i själva verkat går att betrakta som en tvåvägskommunikation, där skribenten är en deltagare, göms i det för journalerna konventionella språkbruket. Intervjun med Tärnblom tar upp journalskrivandet i allmänhet.

För att få en jämförelsepunkt till intervjun med Tärnblom kommer jag att använda Erik Fredins diskussion om det terapeutiska samhället, från antologin Läkaren och samhället. Detta eftersom Fredins resonemang för tankarna till temat för Pockettidningen R:s tredje nummer 1973, alltså språket som ett maktmedel. Han menar att psykiatrin lånar begrepp och föreställningar från den allmänna kroppssjukvården, som är förknippad med en viss status. Den utgör ett mål för psykiatrin att nå upp till. Samtidigt ifrågasätter Fredin om de psykiska sjukdomarna verkligen är sjukdomar, kanske bör de snarare ses som konsekvenserna av ”den sjukes” omgivning. Psykiatrin är alltså ingen vanlig naturvetenskap, men den förklär sig i dess dräkt, vilket ger makt och döljer de politiska och sociala aspekterna av ”sjukdomen”. ”Den sjuke” är i stort sett maktlös inför psykiatrin, och i språket manifesteras denna maktasymmetri.

Fredin tar i sitt bidrag till Läkaren och samhället upp det psykiatriska språket som en fjärmande faktor mellan psykiatriker och patient. Samma problem ser Tärnblom för journalskrivandet:

Om man som lärare eller skolpsykolog ska skriva en journal så kan man naturligtvis använda hela den psykologiska begreppsapparat som finns. ”Aggressionshämning”, ”affektlabil”, ”distanslös” osv. Men då har man fjärmat sig från eleven. Det vore bättre och ärligare att skriva: ”Jag tycker inte om att Lasse svär och gormar så fort det är något. Jag orkar inte med det och jag tror att Lasse inte mår så bra när jag går på honom om det här."

Journalspråket leder alltså i värsta fall till att samtalsparterna fjärmar sig från varandra, istället för att bidra till en ökad förståelse för varandra. Fredin talar om hur patienten, som objektet för journalen, blir ett ”offer för ett språk och en begreppsvärld som alienerar ett du och ett jag”. Med termer som ”aggressionshämning” och ”affektlabil” kan journalskrivaren distansera sig från sitt ”objekt”, men dessa ord fungerar också för att permanenta ett tillstånd. Journalen blir ju en informationskälla för nya instanser, som måste förlita sig på att informationen i den stämmer. Problemet är att avgöra om ett uttalande är representativt för personens åsikter i alla lägen, eller om det högst tillfälligt uttalats i affekt.

… Men så här ruskiga kan konsekvenserna bli när man klipper ur bitar ur en individs liv och lägger dem bredvid varandra och ger dem samma dignitet. Lägger man dem som ett band efter varandra, då kan man öka förståelsen.

Tärnblom menar också att informationen måste följa en sekvens för att bli begriplig. Om vi matas med fakta, utan att förstå deras inbördes relation eller förstå vilka förutsättningar som låg bakom olika händelser, blir informationen öppen för många olika tolkningar. Journalerna måste redogöra för processerna, inte bara räkna upp fakta. Men det innebär också att journalskrivaren måste vara bekant med den problematik som det handlar om. I intervjun med Tärnblom frågar reportern:

Om vi tar den unge juristnotarien med erfarenheter från den högsta socialgruppen, som ska skriva om en person från socialgrupp fyra, i t.ex. en personundersökning – kan dom kommunicera med varandra?

Om språkbruken skiljer sig mellan grupperna, finns det också risk för missförstånd. Så vem är egentligen bäst lämpad att förstå sig på ”de utsatta”? Med Fredins synsätt på de psykiska sjukdomarna, som konsekvenser av faktorer som omgivning, relationer och erfarenheter, är kanske den tjänstemannen från de högre samhällsklasserna inte alls lämplig som expert. Frågan om vem som är bäst lämpad att möta människor med psykiska problem ställer psykiatrikern och andra experters roll på sin spets, och frågan ställdes från flera håll vid tiden för Läkaren och samhällets utgivning 1969. Tärnblom tar också upp frågan om vem som adresseras i journalerna. Vem ska läsa, vem behöver förstå? Journalernas språkbruk talar över huvudet på klienten, ibland med ord och termer som denne inte är insatt i. Genom att skriva på ett vardagsspråk och genom att trycka på att det är en kommunikation som journalförs, skapas ett fruktbart läge att arbeta vidare från.

… Men i det läget lämnar man ifrån sig makt som journalskrivare. Man presenterar sig själv: ”Så här är jag och så här är du.” Och det förutsätter en slags förståelse, att våga skriva om det svåra man har ihop.

Fredin talar också om maktfördelningen, i ett terapeutiskt samhälle mer specifikt. Han kopplar den till ett demokratiskt ideal. I det terapeutiska samhället ska makten spridas ut, lika för alla, och experternas allsmäktighet därmed försvinna. I förlängningen ska detta göra behandlingen mer effektiv, genom att patienten blir ett delaktigt subjekt. Både Tärnblom och Fredin ser alltså maktfördelningen som någonting som i grunden främjar behandling, även om Tärnblom i intervjun bara uttalat sig om maktfördelning i själva kommunikationen. Men de delar idén om att delaktighet och nedbrytandet av maktasymmetrier är önskvärda, inte bara i sig själva, utan för att de medför positiva konsekvenser för behandlingsverksamheten. Risken med att övergå till ett vardagsspråk i journalskrivandet blir ett tummande på objektiviteten. Men vilken objektivitet är det egentligen man gör avkall på?

Tidigare har man väl haft väldiga krav på objektivitet vid journalskrivandet. Fasta testrapporter, fasta etiketter. Men det är nog en illusion att man kan vara objektiv på det sättet. Journalskrivaren har ju silat den andra individen genom sin verklighet.

Journalskrivandet var i själva verket aldrig objektivt, enligt Tärnblom, den färgades alltid av personen som skrev, dennes föreställningar om världen, dennes erfarenheter och värderingar. Denna kritik kopplar jag till kritiken mot psykiatrin som vetenskap, och kritiken mot det positivistiska vetenskapsidealet i stort, som psykiatridebatterna kring 1970 tog upp. Om journalskrivandet inte är objektivt, utan färgas av värderingar, då är det också politiskt. Anklagelserna mot psykiatrin för att vara politisk går hand i hand med en ökad politisering i debatten. Fredins föreställningar om det terapeutiska samhället och psykiatrins roll i samhället i stort gränsar närmast till den politiska teorin. Terapi och demokrati hänger ihop. För Fredin är det terapeutiska samhället en slags mikroarena för demokrati, som idealt kunde avslöja någonting om ”demokratins sanna väsen” för den förment demokratiska världen utanför institutionen. Att bryta ner den vertikala maktaxeln på anstalten hade behandlingsfördelar, samtidigt som man kan ana att samma process i makroperspektiv, i det stora samhället, skulle kunna leda till en utbredd psykisk hälsa enligt Fredins resonemang.

Källor:
Pockettidningen R, nr 6, 1973
Anna Olsson - Myt och Manipulation, 2008