Avdelningen för självutlämnande och långtråkigt.


Nu har jag varit stressad i flera år. Jag vet inte hur många. Jag har alltid tyckt om att vara stressad, jag får en kick av det, jag blir fokuserad och kan uträtta stordåd. Till exempel i skolan. Jag börjar medvetet i sista minuten med alla skoluppgifter för att få den där kicken. Jag sitter och skriver hela natten, fullproppad av kaffe och nikotin, och producerar vad som alltid brukar ge högsta betyg.

I början var jag stolt, glad, tyckte att jag själv var fantastisk när jag klarade det här. Men efter ett tag var det normalt. Jag var inte alls glad över att ha lyckats, det skulle jag ju göra, det var ju självklart. Och när jag får ett helt vanligt, godkänt betyg - då flippar jag. När jag fick 1,4 på högskoleprovet grät jag och bestraffade mig själv i veckor framåt. Det kanske inte verkar så utåt, men inombords tär det här på mig. Jag känner mig helt värdelös. Jag är mina prestationer. Inget annat. Jag är inte särskilt söt eller snygg, vissa kan möjligtvis tycka det, men jag själv har räknat bort mitt utseende som någonting att stoppa i pro-kolumnen. Då har jag bara mina andra förmågor kvar, och jag måste således prestera max, för alltid, amen.

Jag har inte varit ledig i någon längre tid på flera år. Är jag ledig från skolan, då jobbar jag. Är jag ledig från jobbet, då ringer de från mitt andra extrajobb och då åker jag dit och jobbar. Gud förbjude att jag någon gång sa nej, för det går bara inte. Jag tror att andra skulle se ner på mig och tycka att jag var svag om jag plötsligt inte orkade. En enda gång har det hänt att en tjej på mitt jobb frågade om det inte blev mycket med allt jag skulle göra, och jag bara ler och hostar upp min favoritklyscha: det är bara kul när det händer saker omkring en. Så kul att ha många grejer på gång. Det är bara skönt att vara lite stressad.

Jag skulle läsa 150% i höstas, men jag hoppade av halvtidskursen i juridik. Det blev också föremål för självbestraffningar. Alla orkar läsa 150% + ha två extrajobb i min värld, utom jag. Att jag hoppade av den var så pinsamt att jag nästan inte vågade berätta om det.

Men det är inte bara där jag tycker att jag måste prestera. Jag har en tvångstanke om att mitt hem måste vara kliniskt rent. Jag städar som en galning, jag får ångest av att se smuts. Då har jag inte varit tillräckligt noga, och då är jag återigen värdelös. Dessutom måste jag äta lagad mat två gånger om dagen och halvfabrikat är bannlysta. TIll slut lagas inte all mat från scratch i alla fall - det hinner jag ju inte - med följden att jag känner mig värdelös. Helst ska jag alltid ha något bakat, om någon skulle komma förbi, vilket ju aldrig händer, för det har jag sällan tid för. Trots det har det hänt att jag stått mitt i natten och bakat muffins. I fall att. Jag vore ju värdelös om jag var tvungen att springa och köpa något färdigt. När jag hade min fest var det samma visa. Låg i soffan och grät innan folk kom för att jag bara hade bakat två sorters cupcakes och en sorts kakor, jag hade verkligen misslyckats rejält igen. Inte för att någon annan än jag brydde sig om det, inte som om någon skulle klaga eller typ lämna festen av besvikelse. "Bara två sorters, vad är det här för något?"

Sen får jag absolut aldrig själv äta av det jag bakat. Det är totalt förbjudet. Jag bakar, stoppar i påsar, lägger i frysen. För syns skull. Jag får ångest om jag inte tränar tillräckligt ofta. Man måste ju hinna träna. Får ångest över att jag inte har råd att förnya mitt gymkort, så jag går långa promenader istället. Måste gå de där promenaderna. Annars är jag värdelös. När jag kommer hem från promenaden är jag superstressad. Jag har slösat bort 1½ timme på mig själv och mitt eget välbefinnande, när det finns massor av viktigare saker att ägna sig åt.

Den senaste tiden har jag bara inte orkat. Orkar inte skriva en uppgift natten innan den ska lämnas in, ingenting blir tillräckligt bra, har en tvätthög på ett ton som jag aldrig orkar tvätta, det ser ut som skit i hela lägenheten, jag tycker att det är jobbigt att bara tvätta håret, jag köper frysta maträtter från Findus och kör dem i mikron. Jag får ångest av att se allt jag ska läsa och skriva och lära mig, jag har utvecklat någon slags telefon och mail-fobi, för att jag är så rädd att någon ska höra av sig och vilja att jag ska åka in och jobba någonstans, jag inbillar mig att jag har olika farliga sjukdomar - sen blir jag förbannad för jag har inte tid att hålla på och behandlas mot något. Min yrsel kan tyvärr inte bero på en hjärntumör, för det har jag inte tid med.

Jag är verkligen sjuk i huvudet. Jag försöker inte gnälla över att jag har mycket att göra. Jag försöker inte påstå att jag har mer att göra än någon annan. Eller att jag varit så himla duktig. Bara att jag under så lång tid aldrig varit ledig, aldrig släppt på kraven, inte ens när jag kommer hem. Så nu ska jag typ försöka lära mig att jag inte måste vara bäst. Jag ska klara av att ta ett godkänt betyg på en tenta, 1,4 på högskoleprovet ska inte vara en anledning för mig att bestraffa mig själv, jag ska kunna säga nej till jobbtillfällen utan att ha dåligt samvete, sluta städa så förbannat jävla mycket, sluta baka en massa skit, sluta mobba mig själv så jävla mycket.