Idag fick jag två betyg, så äntligen ramlar de in. Inte helt pjåkiga heller - B. Jag kommer aldrig att vänja mig vid att B är bra. Eller att C är bra. Eller att man klarar sig om man får D. Nej förresten, om man får E har man väl godkänt? Den här betygsskalan gör mig galen.

Sen tittade vi på en engelsk dokumentär om en man som ville förlora oskulden och åkte på sex- och intimitetsskola i Amsterdam. Jag satt beredd med skämskudden, men samtidigt var det någonting rörande över hela scenariot. Jag har oerhört svårt för engelska dokumentärer, åtminstone de som femman och trean köper in. Kretsar ofta kring teman som dvärgar, sex, udda sex, överviktiga människor, feeders, sexhotell, människor som pruttar hela tiden och inte kan kontrollera det, (den har jag sett två gånger). Sen har vi de brittiska städtanterna, de brittiska modetanterna som numera även tar upp size-frågan, den brittiska du-är-vad-du-äter-tanten, (lite mer hardcore än Anna Skipper, de måste bajsa i en plastlåda och sedan analyseras bajset),  och såklart min favorit, när en brittisk underklasstjej och en brittisk överklasstjej ska byta liv med varandra. Sån hatkärlek.  I byta-liv-med-varandra-programmet filmas alltid underklasstjejen i kallt ljus mot gråa, trista bakgrunder. Hon jobbar på en sunkig bar, äter korv med vita bönor till frukost, lunch och middag, bor med sin stora familj i ett pyttelitet, risigt hus. Alla röker inomhus.

Så. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna åka till London, som jag ibland får för mig att jag vill. De här realityprogrammen har liksom sänkt det önskemålet till botten.



* Förresten så ska Paul Simon ha haft Arethas röst i åtanke när han skrev "Bridge over troubled water". Jag vet inte vilken version som är bäst, egentligen.