Alla rövarhistorier man hört om folks gympalärare, slöjdlärare, bildlärare och hemkunskapslärare. De får mig att undra vad det är med de här lärarkategorierna som inte stämmer? Ska man kanske börja reagera när någon vill bli gympalärare? Vad har de för dunkla avsikter? En total psykologisk utvärdering innan man får komma i närheten av riktiga elever. Eller så är de här skolämnena som upplagda för att främja elevernas vilda fantasi.

Min första träslöjdslärare hade nog ingenting särskilt för sig. Det enda var att han hade ett mantra som löd "det ska va som att såga i smör", vilket var känslan man skulle få när man sågade, uppnåddes aldrig av mig.
Min andra träslöjdslärare hade många rykten om sig. Bland annat skulle han ha byggt en tunnel från virkessalen in till tjejernas omklädningsrum på gymnastiken. Be aldrig om hjälp, ha mycket kläder på dig, tappar du något på golvet, böj dig inte ner för att ta upp det - var de stående råden inför träslöjdslektionerna. I ärlighetens namn verkade han vara en helt normal människa utan underliga böjelser. Än idag undrar jag om det låg någon som helst sanning i ryktena.

Syslöjdslärarna kom jag helt enkelt inte överrens med, fast jag försökte. Den första berömde jag för hennes fina silverhår. Jag frågade om guldfärgen var slut. Det föll inte i god jord. Men jag var kanske elva år, och sällsynt naiv, jag menade verkligen ingenting illa, jag var övertygad om att hennes gråa hår var silverfärgat. Den andra syslöjdsläraren kunde säkert diagnostiseras för något. Vid ett tillfälle hade jag bett om att få gå på toa, och när jag kom tillbaka satt hon helt iskall vid katedern, bad alla sluta upp med vad de höll på med, och när det var helt tyst förkunnade hon att hon ringt polisen och anmält mig försvunnen. Jag hade varit borta i ungefär tre minuter.

Hemkunskapsläraren minns jag knappt. Men jag har för mig att hon var ganska gråtmild, lätt tog illa upp - och det ska man ju verkligen inte göra när det kommer till högstadieelever.

Jympalärarna byttes ut i parti och minut. (Det där rimmade). Första gympaläraren var en direkt överviktig skånska, som alltid ville demonstrera kullerbyttor - men förstod aldrig varför klassen började skratta under tiden. Hon kallade mig för "lilla dockan" och lät mig sitta på hennes kontor när jag hade huvudvärk. En gång protesterade jag och Emily mot höjden på de romerska ringarna, eftersom vi redan då var nästintill dvärgväxta. En annan gång sprang en kille in i mig och min ena tå gick ur led, jag fick faktiskt åka till sjukhus och fixa till det. En jävla tå.

Och bildlärare. Det skulle jag själv kunna tänka mig att bli. "Rita ett självporträtt" säger man i början på lektionen, sen smyger man iväg och fikar. Ibland kan man köpa lite frukt och lägga upp i en skål, då är det dags för stilleben. Vad gör man mer? Avstyr bråk, beställer hem material, sätter några betyg - helt godtyckligt i de flesta fall. Alla som försökt rita något får godkänt. Hur blir man bildlärare? Måste bli bildlärare.

Hade ni själv några underliga lärare?