Det är fredag, alltså På spåret. Det är min fredagsrutin. Förutom det har vi städat hela lägenheten, sådär noggrannt, så att varje metallhandtag på skåpsluckorna glänser. Jag har suttit på knä i badrummet och skrubbat golvet tills fingrarna var skrynkliga.

Fredag alltså. Den där dagen som brukade innebära fylla och att man vaknade med ångest och betongkeps på lördagen. Eller har jag bara drömt det där? Någon gång var det ju så, men det känns helt avlägset och obehagligt, som att jag förträngt det och omöjligen kan minnas hur det verkligen var. Jag tror att jag har det bättre nu. Jag var aldrig något bra på att festa, jag är av naturen bitter och svår att älska.

Men jag hatar att jag är nöjd med att ha ett tv-program jag gillar på fredagar, så att jag är nöjd med att inte gå utanför dörren på hela kvällen. Ett tv-program som mina föräldrar också kollar på. Det enda plåstret på såren är att jag är förbannat bra på På Spåret. Så bra att jag återigen hade utklassat. Sätta "Rousseaus födelsestad" som ledtråd på en tiopoängare, det är nästan som gjort för mig. Eller det är ju för enkelt. Eller? Jag läser ju idéhistoria, så jag har inget perspektiv längre. Ska man kunna det, eller kan jag det bara för att jag gör det jag gör?

Det spelar ingen roll. Jag var bra. Så till av naturen bitter och svår att älska lägger vi till skitsmart. Så kan vi skylla andras problem med mig på att jag skapar komplex hos dem.