Nytt år, nya sjukdomar. Idag har jag varit yr i sju dagar. På nyårsdagen kändes yrseln väldigt naturlig. Jag låg i fosterställning och världen omkring mig gungade, det enda jag behövde göra var att blunda och koncentrera mig på att inte spy upp hotellfrukosten. De andra yrseldagarna hade också, på sätt och vis, sina naturliga förklaringar. I stil med: för lite sömn, för mycket sömn, för långt mellan måltiderna, för snabbt mellan utomhuskyla och inomhusvärme.

Men idag kopplade jag ihop yrseldagarna med varandra och tänkte tanken att: såhär yr, det ska man nog inte vara.

Eftersom jag knappt har råd att äta tomatkross, så har jag tyvärr inte råd att gå till min kära husläkare, som annars mer än gärna hade remitterat mig vidare till nya, dyra undersökningar. (Hon fick mig en gång att sitta i ett väntrum märkt "Onkologen", i en kulvert på Sankt Görans sjukhus, stärkt av en stecolidtablett, för att få genomgå en biopsi av sköldkörteln, a.k.a. en fet nål rakt genom halsen. Jag grät tills biopsiläkaren tyckte att jag väl kunde göra ett ultraljud innan det blev tal om cellprov, och så blev det. Ultraljudet var utan anmärkning, blodproverna var normala. Hela episoden var helt i onödan.)

Jag vill inte gå till henne igen. Vem vet vad hon har i kikaren för mig. Hon kommer skicka ner en kamera i magen på mig one of these days. Och detta oavsett vad jag söker hjälp för. Det krävs lite mer än konstant yrsel för att jag ska komma krypandes till hennes kontor igen. Så jag tänkte att det kanske är järnbrist. Det borde vara järnbrist. Lider inte alla kvinnor av det? Jag dricker mycket kaffe, menstruerar (gjorde nyligen) och det är vinter. Skriker inte det järnbrist? Hoppas.