När jag skrev att Jakob Hellmanlåten var överspelad och därmed gick att uppskatta, hade jag ännu inte läst Gadamer.

I själva verket kommer det an på att inse att tidsavståndet är en positiv och produktiv möjlighet till förståelse. Det fylls ut av härstamningens och traditionens kontinuitet, i vars ljus allt traderat uppenbarar sig för oss. Här är det inte för litet att tala om skeendets äkta produktivitet. Envar känner till vårt omdömes egenartade vanmakt där tidsavståndet inte anförtrott oss säkra måttstockar. Sålunda är omdömena om samtida konst osäkra på gränsen till förtvivlan för det vetenskapliga medvetenadet. Uppenbarligen närmar vi oss sådana skapelser med okontrollerbara för-omdömen som kan förläna dem en överresonans som inte är konform med deras sanna innehåll och deras sanna betydelse. Först avdöendet av alla sådana aktuella relationer gör att deras egen gestalt blir synlig och därmed möjliggör förståelsen av vad som är sagt i dem, en förståelse som kan göra bindande anspråk på allmängiltighet.

Hans Georg Gadamer ur Om förståelsens cirkel