Börjar skita mer och mer i den här bloggen. På allvar nu. Det är ett meningslöst tidsfördriv på många sätt. Särskilt när det känns som att jag måste skriva här, oavsett om jag vill eller inte, för att behålla det mycket blygsamma antal läsare som ändå går in här. Och då skriver jag någon skit om att det är tråkigt att laga mat, bara för att skapa illusionen av rörelse. Ingen bryr sig väl om det. Även om det är ett på allvar frustrerande faktum att man kommer vara tvungen att laga mat resten av sitt liv om man inte råkar bli ekonomiskt oberoende helt plötsligt.

Men det som jag tycker borde vara intressant, det får inte en enda kommentarjävel. En löst hållen text som gav ingångar till såväl kläder som identitetsskapande praktik, som olika vårdideologiers syn på patient och personal - ingen brydde sig. Det fanns hur mycket som helst i den texten, den var som en innehållsrik tankespya, s.a.s. Kanske är det problemet, den här bloggen är för mycket av en spypåse, jag lämnar bara ett grumligt och illaluktande innehåll som folk i bästa fall pity-kommenterar. Om jag skapade lite skarpare kanter, orkade driva en tes lite hårdare, skulle någon i alla fall hata mig. Men jag har ju drivit vissa teser, och haft vissa åsikter som jag inte ryggar en millimeter från. Som lett till något inlägg om genus i språket, och en lista över de vanligaste antifeministiska argumenten och hur man gör för att låtsasrapa den som framför dessa argument i ansiktet.

Nej. Nu återgår jag till verkligheten istället. Jag har en helt förjävlig träningsvärk i armarna efter att ha satt världsrekord i spjutkast på Wii:et.