tick - the yeah yeah yeahs
I förrgår hände det obehagligaste ever. Jag trodde att jag fick en hjärtattack. For real. Det var kväll, jag satt och tittade på vårens schema eller något sånt, ingenting särskilt egentligen. Plötsligt fick jag ont i hjärtat, eller i bröstet, i den regionen. Bröstsmärtor, alltså. Min puls stegrade till max, det kändes som att hjärtat höll på att explodera. Jag ställde mig upp och försökte säga något till Henrik men jag hade svårt att få luft, jag kunde bara andas korta, ytliga andetag. Jag vinglade mot soffan och satte mig där. Jag vet inte hur lång tid det som gick, men jag var övertygad om att jag skulle dö. Det kändes som om jag skulle blunda så skulle jag svimma och kanske aldrig vakna igen. Jag ville ringa till larmcentralen, men jag visste att det skulle gå över, innerst inne.
Sen satt jag och försökte andas långsamt, gjorde allt jag kunde komma på för att få ner pulsen. När det värsta var över bläddrade jag i H&M-katalogen och pekade på saker som jag skulle vilja köpa = det mest normala i världen, vilket faktiskt fick det att kännas ok igen. Efteråt var jag helt utmattad och försvagad.
Sedan vågade jag inte somna, jag var liksom rädd att jag skulle dö i sömnen. Igår vågade jag inte vara själv hemma när Henrik skulle åka på begravning. Jag fick åka hem till mamma. Jag vet inte vad jag ska göra om det händer igen. Jag kanske inte är lika cool då, jag kanske får panik och inte kommer på den sansade tanken att sätta mig ner och försöka andas lugnt och långsamt.
Jag antar att jag måste ringa till min läkare och försöka få en tid. Jag antar att de måste göra EKG eller något. Jag kanske håller på att dö. Jag är fan helt jävla övertygad om det. Jag måste ändå snart kolla upp varför jag är yr jämt och ständigt. Och, jag vet att det inte är en hjärtattack. Hjärtattacker går inte över om man teknik-andas och koncentrerar sig. Det är jag ganska övertygad om. Jag tror inte att jag är i någon riskgrupp för det heller, direkt.
Ok, det var dagens pensionärsinlägg. Ha det fint.
Jag hade en period för nåt år sen då jag återkommande hade sådana attacker. Men rädd för läkare som jag är besökte jag aldrig någon. Såhär i efterhand konstaterar jag (via vårdguiden) att det var något slags ångestattacker.
låter som min vardag. hela min kropp är en stor mix av kramper, smärta, ryck och skit. men efter som det alltid går över och jag aldrig skulle ringa sjukan antar jag det är normalt för någon med lika trasig kropp som min.
låter lite som panik ångest attackerna folk har på mit nya jobb. det tror det har hjärt attacker minst 4 gånger om dagen.
det kommer säkert framtill att jag haft cancer i 20 år när jag är 35 men då är det redan to late. sånt man får ta om man har motsattsen till hypokondri.
jag börjar mer och mer förlika mig med tanken på att det är något psykosomatiskt. när jag föddes var hjärtat det enda som funkade på mig, i should be damned om det svek mig nu.
ju mer jag tänker på det, desto konstigare är det. jag har alltid haft normalt blodtryck, åt det låga hållet. jag är inte överviktig. jag äter på det stora hela mat som skulle göra en kardiolog lyrisk. när jag inte har råd att köpa spinningkort så går jag åtminstone 1½ timmes "rask" (hatar ordet) promenad om dagen. det vore faktiskt orättvist om jag fick en hjärtattack vid 25.
men om det är psykiskt, vad ska man göra åt det?
oj va emo & läskigt
silly - väl rutet, skinkprins.
Jag kan rekommendera kapitlet om panikångest i boken "Fri från ångest, oro och fobier" av Maria Farm Larsson och Håkan Wisung. Det låter onekligen som det är det som det rör sig om men det är bra att kolla upp det somatiska just in case. Och sluta stressa!
technicolor - fri från ångest och fobier, det låter verkligen som en bok som är skräddarsydd för mig. jag ska genast kolla upp den. har reviderat min inställning till självhjälpsböcker, jag tror att jag skulle ha nytta av att lära mig tänka rätt i såna situationer. jag har ingen lust att behöva äta något ssri-preparat. känns smartare att försöka lära sig hantera det från början.
Jag har själv också haft en motvilja mot självhjälpsböcker eftersom ganska många är skriva an sånadär jävla Mia Törnblom-människor eller new age-aktiga flummare men det har börjat komma mer och mer böcker som är skrivna av folk som vet vad de snackar om. Det gäller bara att sålla agnarna från vetet...
Jag får för övrigt frossbrytningar av bara tanken på att man kan ge ut en bok med titeln "En härlig bok".