Idag hade jag inte bangat en cigg. Det är nog solens fel. Det hade varit ganska trevligt att sitta ute på balkongen. Ja, jag fattar att man kan sitta där ändå, men det känns fel. Det är min femtiofjärde rökfria dag, (grattis, Sofia - tack, det var snällt), och det känns nästan svårare nu än det gjorde i början. I början har man motivation. Nu behöver jag i normala fall inte vara motiverad, för rökbeteendet är ganska effektivt utraderat. Men en sån här dag. Det känns som att jag inte kommer ihåg varför jag slutade röka. Känns som att jag bara lider av ett helt irrationellt beslut jag en gång tagit. Precis som jag kanske kommer göra om några år, om jag inte slutat iofs.

Jag kan ju inte ge upp nu, det skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Så istället för att tänka på soliga vårdagar när man kanske kunde sitta på balkongen, så försöker jag förknippa rökning med Tabita: