Vaknade upp helt ensam och med världens jävligaste mensvärk. Låg och tyckte synd om mig själv i säkert en timme. Kom att tänka på att jag har typ två kilo müsli med äckliga, torkade bananbitar i, som jag måste äta upp. Så inte ens någon rolig frukost hade jag att se fram emot. Nu återstår veckor av att peta bort äckliga bananbitar.

Men sen kom Henrik hem och vi hade bestämt oss för att vi skulle springa idag. Så vi gav oss ut och jag gnällde och gnällde hela uppvärmningen. Sen joggade  vi i 40 minuter i skogen och efteråt var jag glad igen. Sista sträckan kom en serie med kullar, och vissa av backarna är riktigt branta. Benen känns verkligen som seg kola uppför de där backarna och jag har lagt till med ovanan att svära högljutt åt backarna. Den underliga känslan av att man orkar lite till om man får skrika fan samtidigt.

Och resten av dagen vigs åt skolarbete. Kanske en öl på det.