Henrik får aldrig lämna mig. Jag skulle aldrig klara det, jag skulle aldrig klara av att vara singel. Först skulle jag förstås vara upptagen med sorgen, saknaden, och allt det där. Men när det väl lagt sig skulle det gå upp för mig att: nu är jag singel. Jag utgår från att jag då har tre alternativ:

1) "Gå ut och ragga".
2) Kontaktannons.
3) Fortsätta vara singel/Slutar försöka hitta någon ny. Vilket leder till ytterligare två alternativ:
     3 a) Bli bitter. Äga många katter.
     3 b) Nära romantiska fantasier om att den rätte finns där ute och väntar på mig. Hyra Notting Hill varje vecka. Känna mig hipp om jag vräker i mig glass från Ben & Jerrys.

Alternativ nummer ett, "gå ut och ragga". Det passar bara inte mig. Dels är jag riktigt dålig på att ragga. Det handlar om att jag har svårt att se andra i ögonen, svårt att börja prata med andra (vad ska man prata om med en total främling?) och svårt för att fastna för någon som man bara sett i några minuter. Jag fastnar för folk när man träffat dem fem gånger, pratat och har någon verklig empiri bakom det faktum att man fastnat för någon. Dels hatar jag gå ut-delen i att "gå ut och ragga". Då måste man snygga till sig, betala inträden, kanske köa om det vill sig riktigt illa och sedan ska man stå och "dansa" och spana efter andra. Lyckas man under de här ogynnsamma förutsättningarna locka till sig någon annan människa är det ändå för hög volym för att man ska kunna prata med varandra. Man hör inte vad den andra säger. Och ärligt talat är jag för gammal för att låtsas att jag hör. Jag kommer bara stå där och skrika "va?". Det kommer bli så romantiskt.

Alternativ nummer två, "kontaktannons", översätts i nutid till spraydate eller match.com. Jag har redan spraydate, inte för att jag håller mina dörrar öppna, utan för att kunna studera marknaden. Det är en otroligt obehaglig upplevelse. Antingen får man gymbiffen78 att vilja "camma" med en, eller så blir man kontaktad av någon pretentiös loser som såg att man gillade bauhaus och tror att man är intresserad av arkitektur, bara ok lite (men menade bandet) men inte så att jag stalkar ner andra människor på internet på grund av det. Så intesserad är jag inte av någonting. Förresten finns det en massa seriösa människor där också, som är 43 år och verkligen måste hitta någon NU innan deras kroppar ruttnar bort. När de skriver att de vill ha mysiga hemmakvällar och gå på skogspromenader så dör en liten del av mig. Snälla, låt det inte bli mig.

Alternativ nummer tre lockar allra mest. Det är ungefär som jag har det nu. Minus katter, romantiska komedier och glass då, men jag har ju å andra sidan min Lily & Marshall-hysteri. Kanske är det ganska skönt, egentligen. Om man i alla fall inte är kär i någon, liksom. Man är sin egen, en solipsist, som aldrig behöver kompromissa. Hmm ... Problemet är bara att jag suger på att vara ensam. Jag måste berätta allt för någon. Och vem kvalificerar sig bättre för att passivt mottaga meningslös information än en partner? Ingen annan skulle gå med på att man ringer bara för att säga att man har skoskav eller att man åt en svingod lunch. Jag skulle kanske börja prata för mig själv och bli inspärrad på mentalsjukhus efter ett tag som singel. Jag vet inte varför, men jag är bara övertygad om att alla andra är bättre rustade än mig för att vara ensamma. Det måste ha blivit något fel på mig.