Har nästan aldrig någonting intressant att skriva längre. Inte för att min blogg hållit någon kvalitetsstandard tidigare, så jag vet inte varför det finns en prestationsångest.
Nu skiter jag i det. Här är mitt tråkiga liv:

Ännu en tentaperiod. Tre poäng från vg på förra tentan, surt. Men jag hade läst så himla lite till den att jag egentligen undrade om jag skulle klara den, så det kändes ändå ok. Jag var ju sjuk, och det fanns ingenting att göra åt saken. Den här tentan har jag redan tillgodogjort mig poäng på genom en inlämningsuppgift, så jag behöver inte skriva särskilt bra för att få vg på kursen. Det är skönt, känner ingen press ännu. Den kommer väl snart.
Har lite ångest inför vilka kurser jag ska läsa utöver statsvetenskapen. Det finns nästan inga jobb som statsvetare några år framåt (enligt en arbetsmarknadsrapport jag just läst), därför måste man ha läst rätt saker, extrajobbat på rätt jobb, varit med i organisationer, skapat kontakter, och allt sånt där. I princip konkurrerar man med ekonomer och jurister om samma jobb. Alltså borde jag läsa ekonomi och juridik som komplement, så blir jag mer konkurrenskraftig. (Känns underligt att omtala mig själv i sådana termer).
Så jag ska läsa matte c i vår, någon slags kort distanskurs, för att senare kunna söka nationalekonomi. Jag har aldrig varit särskilt bra på matte. Eller nej, förresten, det är inte sant. Jag har varit jättebra på vissa moment i matematikundervisningen, men blivit ett stirrande, stammande fån inför andra. Det är åtminstone lite naivt att tro att jag skulle klara en kort distanskurs med de här forutsättningarna, samtidigt som jag skriver b-uppsatsen. Men ja, jag har inte tid med en längre kurs med mer undervisningstimmar, så det måste gå. Dessutom finns det ingenting som säger att jag inte kan starta i förväg. Tar fram kursplanen och letar reda på en bok så fort den här tentan är skriven, så har jag gott om tid på mig.

Förresten gillar jag konkurrens. Jag är inte rädd för att konkurrera på en knapp arbetsmarknad. Jag är faktiskt övertygad om att jag är bättre än de flesta, för mig är det helt uppenbart vem man ska ge jobbet till: mig.
Jag har ju arbetsmoral som en 40-talist men fräschare skills.
Det är inte jag som ska vara rädd för konkurrensen, det är inte jag som ska leta efter yrken där det kommer finnas brist inom fem år, enligt någon jävla rapport. Jag blir snarare skeptisk till sådana yrken. Varför vill nästan inga satsa på de här yrkena? Tråkiga arbetsuppgifter, dålig löneutvecking, låg status, vad mer?

Förutom utbildningstjafset funderar jag på att göra mig av med min p-stav. Den har gett upphov till en del ofördelaktiga biverkningar så att säga. Känns som om jag borde testa en period utan tillsatta hormoner - för ärligt talat vet jag inte vem jag är utan hormonerna? Jag kanske är helt annorlunda? Det är en obehaglig tanke.

Imorgon ska jag avvika från böckerna och gå på Henrik Schyfferts The 90's - Ett försvarstal tillsammans med Sara.