Såhär var min julafton. På natten gjorde jag julklapparna. Dvs mixskivor som iaf jag personligen anser överlägsna allt som går att köpa i en galleria. Så, svenskt näringsliv får ursäkta att jag inte arbetar med fattigdomsbekämpning genom att bidra till försäljningsrekord i december, men om butikerna är så dumma att de inte säljer det jag vill köpa - då får det ligga på deras samvete.
Iaf, det tog verkligen skitlång tid att göra skivor, jag gick och la mig först vid kanske fem på morgonen. Vaknade vid nio, och sen skulle jag alltså till jobbet. (BB, vi har öppet jämt och ständigt). Väl där hade de möblerat om allting och ändrat alla rutiner. Ingenting var som det brukade. Det kändes som att nazisterna hade vunnit valet.
Jag vet inte ens var jag ska börja. I generella termer är det såhär: bittra tanter som hatar sitt jobb och sitt liv använder reglerna för att pika andra, men följer de sedan inte själva. Reglerna är något slags muntligt återberättade skrönor som inte finns tryckta eller samlade någonstans, så det finns ingen möjlighet att gå tillbaka till källorna och kontrollera. Men om man inte smidigt hoppar mellan alla olika personers tolkningar av reglerna råkar man förr eller senare utför en utskällning eller uppläxning av något slag. Inte för att man gjort någonting fel, men för att man inte gjort som den där jävla kärringen gjort i hela sitt liv.
Jag vantrivdes hela julafton. Den enda höjdpunkten var att en av barnmorskorna hade beställt en libanesisk buffé åt oss på kvällen. Den var vegetarisk, för att hon trodde att jag var vegetarian.

För övrigt: det är en annan konstig sak med mitt jobb. Alla tror att jag är vegetarian. Jag äter alltid kött på jobbet. Det finns ingen anledning för dem att tro att jag är vegetarian. Trots detta har precis alla den missuppfattningen. Jag tror att det handlar om när jag hade färgat håret svart. Det var väldigt kontroversiellt. Då gillade ju jag rock och inte dansband eller schlager. Det finns ju inget mer att välja på. Jag orkade inte förklara att min lugg skulle se ut som Bettie Pages lugg, eller vem Bettie Page är, eller vilken musik jag gillar.
Som för att vara snäll var det en som sa att "jo, men han Meatloaf är ju inte så tokig". Jag började nästan gråta. Sen ville folk diskutera med mig om jag inte höll med om att det var fel för barnen att klä dem i hårdrockskläder som små, för det måste jag såklart vara en big supporter of, eftersom jag hade svart hår vid tidpunkten. Alltså allt detta. All skit man måste ta. Det är helt outhärdligt.
Det är iaf från denna period jag härleder missuppfattningen om att jag är vegetarian.

Sen är det andra saker också. När man blir förlöst får man en bricka med mackor, kaffe o.s.v. efteråt. Om man blir förlöst med kejsarsnitt får man den här brickan först på BB, så vi gör iordning den åt dem där. Nu har de börjat med att ge ljusblå servetter på brickan om det är en pojke, och ljusrosa om det är en flicka. Jag orkar inte starta krig om det, men jag brukar i protest ta en vanlig vit servett.
En gång råkade jag iaf ta en rosa servett när det var en pojke, och då sprang en av gnällkärringarna efter mig och bara  "åh nej, stopp och belägg!". Sen förklarade hon för mig att föräldrarna är extra glada och stolta om de fått en pojke, och om de då inte får en ljusblå servett, (vilket de för övrigt har någon aning om, alltså att de kommer få en speciellt färg på servetten), kan de bli jätteledsna och besvikna, för att man inte bekräftar riktigheten i deras stolthet. Sen sa hon lite förtroendefullt att vissa av de knäppa, moderna föräldrarna, har blåa kläder på flickorna och rosa på pojkarna, och det är ju helt sjukt och säkert farligt för barnen.

Jag ska jobba där imorgon igen. Sen känner jag lite grann att ... det blir nog inget mer. De kan ha sin dåligt fungerande arbetsplats för sig själva i fortsättningen.