Jag måste erkänna en sak. För en vecka sedan tog jag några bloss. För att jag var full och på en fest där många rökte. Jag liksom drogs mot altanen, som av en mystisk kraft. Reptilhjärnan var påkopplad och mitt riktiga, samvetsgranna jag låg bakbunden och nedtystad längst ner i mitt inre. Så jag snyltrökte lite på någon annans cigg. Det var helt meningslöst faktiskt. Det smakade ingenting. Man förväntar sig ju att det ska vara som ... kanske första blosset på morgonciggen? Ljuvligt och ge lite kick. Antingen det eller jätteäckligt och att man hostar ut lungorna. Men istället kändes det inte alls. Ingenting. Varken bra eller dåligt. En besvikelse. Jag minns att jag stod där och kände frustrationen växa inom mig, om inte det här ger den där kicken, vad fan ska då göra det?

Har inte varit röksugen något mer. Så det förstörde egentligen ingenting, men förstörde ändå så mycket. För jag kan inte riktigt förlåta mig själv för att jag var så klantig. Dagen efter, när jag var hemskt bakis, fick jag för mig att jag aldrig mer skulle våga mig utanför dörren, för där skulle folk stå och skrika glåpord efter mig, ALLA skulle veta om vilket misslyckande jag är och hata mig för det. (Så jävla egocentriskt, och ja, jag VET). Jag hörde hur folk pratade över mitt huvud om det fruktansvärda som skett natten till söndagen den 17 maj, mengusåhämskt, och gråt-vaggade mig själv till sömns.

Slutligen bestämde jag mig för att glömma hela incidenten. Jag är rätt bra ändå. Jävligt mycket bättre än alla som ger upp vid första bästa misslyckande, för att de egentligen inte orkar. *Klappar mig själv på huvudet med något desperat i blicken*