Min joggingrunda satt perfekt. För det första hade jag för första gången med mig musik ut i spåret. Detta på grund av att Henrik köpt en liten mp3-spelare och ett par hörlurar att springa med, och var vänlig nog att låna ut härligheterna till mig. För det andra var det helt underbart väder runt 19-tiden när jag skulle ut. Varken för kallt eller för varmt, bara behagligt. Jag sprang förbi picnicar, öldrickande gäng, grill-fester, svanar, hästar, kossor, par som var ute på promenad med barnvagnar, barn som lekte, ödevägar, fiskare, landande luftballonger, med mera. För jag tänkte knappt på att jag sprang, jag hann ta in omgivningarna runt omkring mig och tänka på en massa annat. Men mot slutet var det såklart jobbigt, vad annars. Jag tänkte att det var lika bra att köra slut på de sista krafterna så jag tryckte på allt jag orkade. Rundan slutade på 37.30. (6 km). Det innebär 2 minuter och 36 sekunder snabbare än min förra bästa tid. Japp, jag sänkte tiden! Känner mig så jävla nöjd! (Men för den sakens skull är det ju förstås ingen bra tid, om man ska återgå till verkligheten).

Och jag tänker ge en del av creden till musiken. Det var jätteroligt att springa till musik, men också väldigt ovant. Det kändes som att jag automatiskt hamnade i takt med musiken, vilket ju både kunde vara bra och dåligt. Mot slutet kändes det lite obehagligt att inte höra min egen andning, särskilt när jag sprang förbi andra människor. Vem vet vilka rosslanden mina lungor i den stunden utstötte? Men vad fan. Det kan de ha.