Fan. Även fast jag kan vara sjukt missnöjd med hur jag ser ut så ser man i alla fall inte så gräslig ut som man gjort tidigare i sitt liv. Genetiskt är man densamma, men man har större potential att göra något nu. Erfarenhet, bara. Man har insett en del av livets små sanningar. Saker i stil med att:

- Din lugg ser kanske svinbra ut fast du klippt den själv, när den är hårdfönad och söndersprayad och du står blickstilla framför badrumsspegeln. I alla andra lägen syns det att den är ett jävla fuskbygge.
- Att se sur ut på kort är inte det hetaste någonsin.
- Fundera på allvar på att göra något åt att underläppen är svintjock i jämförelse med överläppen.
- Dra i kontrasten, visst, men försök att vara lite måttfull.
- Färga inte håret svart-svart. Riktigt mörkt brunt funkar, men inte svart.




En kornig bild från gymnasietiden.



En till från gymnasiet. Ullis som tagit och jag som gjort svartvit i photoshop, antagligen.



Direkt från fotokartan. Också Ullis som har tagit. Jag spelar en dumpad tjej som dricker vin och är full av manshat. Ligger i ett badkar fullt av bilder på män ... som jag river sönder.



Tjugonånting. Kanske prick tjugo? Trulig och sur. Alla har rätt att genomgå en period i livet när kontrasterna måste skärpas till något överjävligt i Photoshop innan man är nöjd. Men håret färgade jag svart regelbundet.



Någon nyårsafton. Klänningen hade mormor sytt åt mamma en gång i tiden.



Hemmaklippt lugg och nivåer + kontrast i photoshop eller något sånt.