När jag ändå är i tagen med att få utlopp för mitt feministiska agg kan vi ju ta upp Den svåra kärleken, en dokumentär som visades på SVT nyligen. I dokumentären får vi följa några ensamstående kvinnor och deras tankar kring förhållanden och barn. Det visar sig ganska snart bli ett flirtande med SATC-stereotyperna som alla lärt sig att stöna högt över. 28-åriga tjejer som rest, pluggat, skaffat drömjobbet (drömjobben snarare) men aldrig haft ett längre förhållande och så smått börjar känna stressen över att hitta någon att skaffa barn med, innan allting är för sent. (Jag blir stressad bara av att höra talas om dem, själv är jag snart också 28, 2½ år kvar, och jag är verkligen långt ifrån några fantastiska upplevelser, resor eller drömjobb).

Ni förstår säkert hela konceptet. Varför väntar vi så länge med att skaffa barn? Varför klarar inte moderna människor av att leva i förhållanden? Bla bla bla. Bara det att det alltid framställs som ett kvinnoproblem. Kvinnornas egoistiska projekt, självförverkligandet, är ett stort och farligt samhällsproblem som tornar upp i horisonten. Det är inte bara den enskilda kvinnan som tar smällen utan i längden hela samhället som är uppbyggt kring att en yngre generation stödjer den åldrande. När jag ser dokumentären känns det som att man ansträngt sig för att bygga upp de där chiclitkaraktärerna. De jobbar med media, de är ute på krogen, de har tjejmiddag, snygga kläder och ställer krav. De är helt enkelt perfekta syndabockar i en modern reproduktionsthriller. Det känns som att det är meningen att man ska tycka att det är rätt åt de här veliga kvinnorna om de inte får några barn sen. Och ingen man heller.

(På ett tillhörande diskussionsforum uttrycker vissa det precis så. Dokumentärens kvinnor är inga "riktiga" kvinnor och de kommer aldrig att få "riktiga" män.)

Men vem vet om männen de dejtar är så jävla barnsugna? Jag har inte träffat många jämnåriga killar som uttryckt en barnlängtan, och jag tror att de är hyfsat representativa för svenska män i stort. Några undantag här och där finns ju, men den barnlängtande mannen som först gjorde karriär kommer knappast att förebrås för sina prioriteringar. Han behöver ju inte förebrås heller - han kan bara välja en yngre kvinna (i fertil ålder). Men för kvinnorna är det plågsamt uppenbart att man måste ligga i om man vill få några barn.

Reportern är en äldre kvinna (hur mycket äldre har jag ingen aning om) som för det mesta verkar ha för avsikt att skildra de yngre kvinnorna som våpiga drömmare. När en 28-årig kvinna uppmanas att beskriva sin drömman kommenterar reportern beskäftigt att hon ju vill vara ihop med sin bästis. Eh ... ja? Vill inte alla det?

Och självklart tar man också upp paradoxen att de här kvinnorna letar efter en jämställd och manlig man. Man låter olika forskare le överlägset åt kvinnornas idealpartner. Jaha, tihi, nä men en jämställd OCH manlig man, hur blåst får man bli? Men vad är det som är så orimligt med det? Det är ungefär som att påstå att det är orimligt av en man att vilja hitta en kvinna som både är sexig OCH bildad. Som både gillar matlagning OCH styrketräning eller varför inte ta ett för dokumentären närliggande exempel: en kvinna som både vill ha barn och göra karriär. Det är precis lika orimligt. Man kan inte anklaga kvinnor för att "förvirra männen" och göra dejtingmarknaden till ett stort mysterium på grund av det. För kvinnor har precis lika motstridiga krav på sig å sin sida. Och det enda som gör de motstridiga är att vi, eller de här forskarna, har ställt upp dikotomin och sedan är orubbliga i sina föreställningar om manligt och kvinnligt, modern och omodernt.

Avslutningsvis. Ibland, t.ex. i debatter om homoadoption för att nämna ett exempel, får man höra att det minsann krävs en man och en kvinna för att göra ett barn. Så är det tydligen inte här. Här lägger vi bara ansvar på kvinnorna.