Kaxig rubrik. Jag har en anledning. Idag skulle jag springa, eller hur. 8 km, en kortdistans för den som är van att springa. Inte för mig alltså. För mig är 8 km en lång sträcka. Men för ett par veckor sedan kändes ju 6 km som en otänkbart lång sträcka och det gör det inte idag, det tar alltså inte så lång tid att vänja sig och sluta vara ödmjuk för kilometrarna.

Jag tänkte att det här ska gå långsamt. Lungt och försiktigt, bara get the darn work done. Jag tänkte att jag skulle vara glad om jag klarar det under timmen. Men alltså, jag sprang på 49.59. (Javisst, preciiis under 50). Jag sprang på samma kilometertid som jag sprang när jag satte rekord på min vanliga runda, 6,15 min/km. För mig är det i alla fall snabbt. För många andra är det snigelfart. (Så förresten: u probably can touch this). Jag tror jag kan springa snabbare, nej jag vet att jag kan springa snabbare. Och tänk sen, när jag tränat för att springa snabbare. Då jävlar! Och idag var inte tanken att det skulle gå fort, tvärtom. Men det är den där jävla underbara mp3-spelarens fel. Det går fortare när den är med, helt enkelt. Att springa till musik är det nya att promenera till musik.