Jag släpade mig till systembolaget vid PrisExtra. Mina lågkvalitetsstrumpbyxor gled längre och längre ner under min promenad, jag fick dra upp dem så diskret jag bara kunde. Pinsamt.
Inne i butiken var det en mörkmuskig man som förföljde mig med blicken riktad ner i varukorgen, sedan ropade han till sin kompis "casal garcia! casal garcia!" (det billiga vinet jag skulle köpa). Han försökte fånga min blick. Jag låtsades att jag lyssnade på musik. Det är min lösning på allt, jag låtsas bara att jag inte hör för att jag lyssnar på musik. Sedan flackade han runt mellan kassorna som den imbecill han verkade vara. Ett tag stod han återigen och flåsade mig i nacken, sedan iväg igen.
Jag ogillar att vara iakttagen av någon vars psykiska ohälsa verkligen syns. Eller någon vemsomhelst. I några av mina tankar slog jag en flaska casal garcia i huvudet på honom. Gick i omvägar hem. Jävla psykfall överallt.

Det slår mig såklart att jag själv knappast är normal. Jag avskärmar mig totalt från andra människor, träffar jag en gammal kompis så rabblar jag bara "hej kul att ses jag har bråttom" medan jag småspringer därifrån. Andra skickar jag skygga sms till ibland. That's about it. Jag är rädd för att träffa människor, för jag vet inte vad jag ska säga, vad man ska säga. Eller hur man tar sig därifrån när man inte orkar längre.
Och jag har lite tendenser till någon slags hobbyparanoia. Jag känner mig ständigt iakttagen, det är nästan olidligt att vara så självmedveten hela tiden, att inte röja minsta känsla, bara anstränga sig för att se normal ut.
Faktum är att det är så jobbigt att jag helst undviker situationer med många andra människor. Därav de uteblivna föreläsningarna, krogbesöken, festerna, rusningstrafikbussarna o.s.v.
Svart på vitt (blekrosa) ser det faktiskt inte så jävla kul ut.
Jag inser att det finns två lösningar: prat eller piller. Piller är uteslutet, eftersom den gemensamma biverkningen för alla sådana tycks vara övervikt. Nej tack. En sån biverkning skulle ta bort effekten av välmåendet. De tar så att säga ut varandra i mitt fall.
Så prat då. Terapi av något slag. Det känns som att det främst riktar sig till välbetalda kvinnor, som har råd att ta sig själva på jävligt stort allvar. Kan inte på något sätt hjälpa mig, för jag är alldeles för skeptisk.
Förresten är det väl helt normalt att vara ledsen? Jag tror bestämt att det ingår i ett fullständigt normalt känsloutbud. Så varför ska man absolut och till varje pris bota det? Som om man inte fick genomgå en period av nedstämdhet utan hjälp av en expert, för att man är inkapabel till det mest grundläggande av allt: att leva.
Och lite socialfobi och paranoia, det är bara egenheter hos mig. Lite krydda i min annars jävligt lamea personlighet. Så att jag kan ha något att prata om när jag hysteriskt sätter igång med mina självironiska livsanekdoter.