Jag kör en sån där kul vara-vaken-hela-natten-och-dagen.för-att-återställa-dygnsrytmen-grej. Det fick helt enkelt bli så, när jag fortfarande låg och svettades och stirrade på taket när solen gick upp. Dessutom skitirriterande fågelkvitter från någon gång vid tre-tiden.

Hittade en del gamla låtar, såna man inte hört på evigheter. Upptäckte att jag bara blev full av vemod, jag klarar inte ens av att höra hela låtar, för känslan blir för stark. Jag måste vänja mig några sekunder i taget, tills de är erövrade igen.
Den första låten jag känt såhär för är Otis Reddings I've been loving you too long. Hur klyschigt är inte det. Jag var 14 år och melodramatiskt lagd. Min första pojkvän, som jag också antagit skulle vara min sista och enda pojkvän, hade gjort slut med mig. Det var jordens undergång, och den enda som fullt ut kunde förstå mig var förstås en död artist. Mamma tyckte, med all rätt, att jag var en mes, och faktum är att ingen annan, oavsett hur blödiga de än må ha varit, orkade med min förtvivlan särskilt länge. Då återstod alltså skivsamlingen.
Tyvärr försatte Otis mig i ett så känsloladdat tillstånd att jag inte kunde lyssna mer på honom, på flera månader.
Nu är Otis återigen neutral, men istället är en massa andra låtar minerad mark för mig. Det går helt enkelt inte att lyssna på dem utan att gå sönder inuti.
Problemet är att jag inte längre har något naivt 14-årsjag att skylla allting på.
Det som är nu ligger för nära i tiden, och förblir därför smärtsamt hur jag än försöker.
Ibland tror jag verkligen att jag är helt själv med det här. Vem skulle fästa så stor vikt vid en jävla låt, och vem skulle vara så mesig, förutom jag.
Så just nu bearbetar jag ett blandband som legat orört sedan ett Hultsfred i början på 2000-talet. Alla sinnesintryck jag hade kommer tillbaka, tillsammans med den desperata känslan av att jag numera vet vad som väntade.