Vi gick på promenad idag och hamnade till sist på ett fik i Bergianska. Det var kvavt som bara fan och humöret var i botten. Jag var så trött på alla jävla människor, deras stirrande ögon, deras fula ansikten, deras äckliga parfymer, deras svininfluensahosta. Allt med dem. Som om någon högre makt kände till detta, hade olika osmakliga exemplar av människoarten strategiskt placerats ut på caféet. Det började med en skalrakad man mellan trettio och fyrtio år i röda kalasbyxor stod och spanade in keramik i en monter. Det skalrakade huvudet pryddes av en stor tatuering, som täckte ena halvan av huvudet. Motivet var några snirkliga blommor, ett motiv som känns sannolikare att hitta längs vaden eller i svanken på en singelkvinna i fyrtioårsåldern som reser till Thailand i tid och otid.

Lite längre in åkte en riktigt fet transa omkring i en sån där rullstol som är som en egen liten personlig bil och blockerade alla ställen där man kunde tänkas vilja ta sig fram. Transan var sminkad ungefär som Mimi i Drew Carey show. Hans fötter var ofattbart uppsvällda och spruckna, ordet "diabetesfötter" ljöd i mitt huvud, med långa, gula tånaglar. Med en ljus, förställd röst frågar han kassabiträdet om det finns "någon tååta", och slickade sig om läpparna.

Jag känner mig smutsig. (Det här var bara ett axplock).