Jag har sprungit lite de senaste dagarna, också. Allt i enlighet med milprogrammet, som vanligt.

I söndags kväll, efter jobbet blev det 8 km tillsammans med Henrik. Poängen var att det skulle kännas "lätt" och det gjorde det, jag kände mig tyngdlös, jag var knappt anfådd. Men i slutet kändes knäna överansträngda, så jag var nog inte tyngdlös trots allt. Det är väl jobb-slitaget som gör sig påmint. Jag måste köpa bättre jobbskor.

Distans: 8,00 km
Tid: 00:52:27
Snitt: 6:33 min/km

Och idag jobbar jag kvällspass så jag passar på att försöka vänja mig vid förmiddagsträning. Bara 4 km idag. Den här gången valde jag att äta innan passet. Jag delade upp frukosten till två små frukostar, en innan, en efter. Jag åt så tidigt som en timme innan jag gav mig ut, men det gick bra. Det som var problemet var snarare värmen. Som en het, stillastånde vägg av luft. Mot slutet: den sedvanliga känslan av att huvudet var en uppsvälld, stekhet ballong som när som helst kunde sprängas. Jag glömde klockan, så tiden är ungefärlig.

Distans: 4,00 km
Tid: 00:25:00
Snitt: 6:15 min/km

Sådär. Nu springer jag runt 6 minuter per kilometer och det känns oftast skönt, och det är oftast yttre omständigheter som värme, mat, o.s.v. som kan göra att det inte känns lätt. Men det skrämmer mig lite hur jävla svårt jag har för de gånger det inte känns lätt, när jag höjer tempot och faktiskt måste ligga på smärtgränsen. Det har jag problem med. Jag gillar mitt 6 och nånting-tempo, där mår jag hur bra som helst. Men så lätt och ledigt ska det inte kännas att ge sitt allt. Hur jag ska kunna springa en mil i 5,xx min/km-tempo i oktober, det fattar jag verkligen inte. Det kommer göra ont och det ser jag inte fram emot. Tills dess har jag förhoppningsvis utvecklat lite mer viljestyrka. Hoppas jag.