Idag fyllde pappa år. Vi firade med mat och vin - ett ganska simpelt men alltid lika uppskattat firande. Pappa hade satt på en något med Genesis från sent 70-tal och skojade till det om att det var min "favorit". Det var alltså Phil Collins som sjöng. Jag har i yngre år lett ett personligt korståg mot Phil Collins. Kanske mest eftersom jag levde i en svunnen tid och inte förstod att det var typ Brandys cover på Phil Collins som jag borde bekämpat. Och att Phil var för länge sedan över, som att sparka in en öppen dörr.

Sen blev jag salongsberusad och har ännu inte hämtat mig. Jag har till exempel tyckt att det varit "för jävligt!" att Henrik inte börjar gråta av diverse Otis Redding-låtar. Det är ett typiskt tecken på att jag inte har full kontroll över mig själv. I vanliga fall accepterar jag att vi inte gillar samma musik. När jag är full så måste jag pracka på honom allt. "Lyssna nu på den här Morrissey-låten så ska du få se hur fel och dåligt ditt liv har varit innan:" Som om en Morrissey-låt skulle bidra till att någon Augustinus-isch vände till den rätta tron. Fan vad hemsk jag är. Well. I mitt tillstånd kan jag inte rå för att tänka (Carrie-referens fo shizzle - I couldn't help but thinking) what if jag träffade en man som spontangringade till Otis Redding - skulle jag falla pladask eller skulle jag tänka "bög"?