Igår panikläste jag Darwins Om arternas uppkomst och imorse satt jag på seminariet och höll på att somna. Inte för att det inte är intressant, det är väldigt intressant. Men det tar på krafterna att sitta klockan halv fyra på natten och traggla resonemang om korrelativ variation(?). Och annat som jag inte förstår mig på.
I slutändan är den stora behållningen för mig som läser boken på idéhistorian varför Gud öht har en plats i evolutionsteorin, eller åtminstone boken om den. På ett ställe blir det tydligt att Darwin använder Gud i en något ohederlig argumentering, typ; den som tror att arterna skapats för sig förringar Guds verk. Gud är inget som han tror på eller bryr sig om att diskutera, men några små eftergifter till tidens anda verkade ändå behövliga i sammanhanget. Så slutar boken med att livet från början inblåstes i några få urarter. Fick sedan veta att han ångrat att han blandat in Gud i sin teori alls. Vilket man ju kan förstå. Både att han ångrade och att han gjorde.

Annars är ju spekulationer kring influenserna från Adam Smiths nationalekonomiska teorier, eller för den delen Malthus, också spännande. Tillämpningen av darwinismen i samhället överhuvudtaget är spännande. Hur kunde Marx, Herbert Spencer och Adolf Hitler finna stöd i Darwin? Med så olika åskådningar på vad det sedan innebar. Man läser kanske det man vill läsa.