Jag hejar alltid på mitt eget kön. Hejar som i peppa-för-att-vinna, eller ha ett litet vinnarmantra i huvudet åtminstone. Inte heja som i att jag hälsar på alla kvinnor på gatan.

När jag var sexton och hade en för outvecklad hjärna för att förstå någonting annat än liberalism och andra simplare synsätt svalde jag individ-sagan med hull och hår. Jag var en individ och han var en individ. Vadå strukturer? Det gick inte att pressa in det i mitt dumma lilla system av individer med fria viljor. Jag ville bara bli sedd på som en individ. Nu anser jag istället att mitt kön är en viktig del av min person. Det avgör för fan allt. Allt från hur jag ska tala, hur jag ska föra mig, vad jag ska göra, vad jag ska tjäna, vad andra kan tycka om mig, vem som vill anställa mig ... med mera. Att göra sig omedveten om detta och vägra erkänna min egen identitet är det största förtrycket. Det är större än att jag kommer tjäna mindre och alla arbetsgivare kommer tro att jag snart vill skaffa tre ungar på raken.
(Ni har säkert gissat att jag droppade liberalismen ganska fort. Om inte annat efter att ni läst mitt Charles Taylor-inspirerade lilla brandtal.)

Nu sitter jag helt ogenerat och hejar på en fembarnsmamma från Småland i "Vem kan slå Filip och Fredrik?" på den enda meriten att hon är kvinna. Skulle aldrig vilja hänga med henne, men Filip verkar ganska trevlig däremot. Men jag kan inte heja på honom, av uppenbara anledningar.