Jag lider av en slags hatkärlek till britterna och det som man brukar kalla för anglofili. Så mycket av det jag gillar står britterna ansvariga för. De flesta brittiska subkulturer har jag legat och sprattlat i kölvattnet av. Och så den svarta humorn förstås. Om jag älskar allt det, då är jag väl en anglofil, tänker jag uppgivet.
Men observera att det är ett cirkelresonemang. Alla medlemmar i the Smiths är engelsmän, alltså är alla engelsmän medlemmar i the Smiths. Det håller förstås inte. Engelsmännen lever inte upp till den romantiska bild jag ibland målar upp av dem. De har kvar sitt idiotiska överhus i parlamentet, som en infekterad blindtarm de är för sentimentala för att göra sig av med. De äter friterad, formpressad fiskrens i skolorna. När de ska bjuda på husmanskost är det väl en stabbig fettpudding med tandkrämssås man får smaka på. De ser på de värsta realityserierna som någonsin kommit till min kännedom: feta människor som gråter så att mascaran rinner över kinderna. De får bajsa i en låda som undersöks under förnedrande former, eller så går några städtanter runt och topsar i deras skitiga lägenheter. I ytterligare ett program ska en rik och en fattig tjej byta liv för en vecka eller så. Med andra ord - mycket av det som 3:an tycks ha importerat.
Det är Made in the UK. Det är fasansfullt. Och det är inte allt. Jag har utelämnat Thatcher, jag har utelämnat koloni-anekdoter. Jag har utelämnat Herbert Spencer. CON-listan kan bli jävligt lång här.
Och de flesta saker som jag satt på PRO-listan har handlat om självhatande engelsmän, eller åtminstone fenomen som man a) kan knyta till någon slags revolt mot det engelska samhället, eller b) varit djupt influerat av t.ex. Jamaica eller USA.
Därmed verkar det som att jag får avstå från anglofilin. Case closed.