Igår beställde jag hem en födelsedagspresent till Henrik. Och det är väldigt jobbigt att inte berätta för honom vad det är. Det är faktiskt enormt påfrestande. Jag förgås i mitt självvalda hemlighetsmakeri. Precis som att jag smygöppnade julklappar när jag var liten och slog in dem igen för att jag inte hade tålamod att vänta till den 24 december, precis så är jag nu med de presenter jag själv ska ge. Och de jag ska få är jag inte alls lika fånig över. Vuxenpoäng?

Igår fick jag bra bloggtips av Jocke. De, tillsammans med På Spåret-spelet på svt.se gjorde min gårdag. Idag måste jag dessvärre sätta igång med en kompletteringsuppgift, som jag bestraffas med eftersom jag varit hemma och snorat istället för i skolan.
Istället för att sätta igång med Aristoteles kvinnosyn i Politiken funderar jag på vilken roll Otis Redding spelat i mitt melodramatiska sinnelag när det kommer till break-ups. Första gången jag blev dumpad var jag 14 år och världen rasade samman. Ingenting skulle någonsin bli bra igen, och aldrig att jag skulle bli ihop med någon något mer. Jag hade redan, oturligt nog, träffat Honom och nu var det kört för mig. Resten av mitt liv skulle jag tråna efter honom och aldrig se efter någon annan. Så där som det är när man är 14.
Men vad hade hänt om jag inte hade lyssnat på soul när jag var 14? Om jag inte hade ackompanjerat min hjärtesorg med Otis I've been loving you too long (to stop now)? Det klart att mitt larviga lilla förhållande verkade otroligt viktigt och riktigt när jag gav det en sådan sanktion. Hade jag varit någon slags trallpunkare istället hade jag bara druckit hembränt och skankat runt till någonting med smurfiga röster. Mitt liv hade kunnat vara helt annorlunda.
Resten av alla break-ups har följt samma mönster av att jag tar allting på för stort allvar och ligger tröstlös och stirrar upp i taket tills min jämtländska och praktiska mor får nog av mig och blir förbannad. Jag är sannerligen inte min mammas dotter på det sättet. Däremot min pappas. Han förstår precis. Och förser mig med någonting ännu mer känslosamt och smärtsamt ur sin vinylsamling.