Jag hatar min ofrivilliga approach till livet. Den går ut på att jag sitter som ett fån och stirrar på allt som händer, eventuellt allt jag bara måste och borde göra, och så händer inget annat än att jag stirrar lite på det. Ibland kan det också kännas som att jag inuti mig själv vet att jag måste vakna upp ur det, men att kroppen har låst sig.
Nej. Nu ska jag ta mig an två andra sätt att se det på. Det ena har jag snott direkt från förlossningsavdelningen på Södersjukhuset: det är bara att göra. Där har man inte tid att sucka över hur mycket man har att göra, för det man ska göra måste man göra direkt och på en gång. Så det är bara att göra, och det är ingen mening att gnälla om det.
Det andra sättet har jag snott från min favoritpolis i litteraturen, Lars Martin Eriksson, ständigt återkommande i Leif GWs romaner. Om man ska göra någonting, kan man lika gärna göra det ordentligt.
Så. Det var väl inte så svårt.