Vem skulle kunna tänka sig att betala för att göra bort sig, ha ihjäl en miljon hjärnceller, råka ut för dåligheter, må som skit i en dag efteråt och bli tjock och sliten för besväret?
Svaret är de flesta som åker kollektivt i Stockholm en lördagkväll, och själv var jag på väg hem från jobbet, spiknykter. Inte ut för att roa mig på tveksamma sätt på en värdelös klubb. Jag känner mig fruktansvärt gammal när jag med avsmak ser på alla ungefär jämngamla fittor i gäng som haft förfest och tror att de har så jävla roligt för att de tappat kontrollen och beter sig som apor. De kan inte ha roligt utan att samtidigt vara till allmänt åtlöje.
Jag är likadan, det är inte det, men är det inte jävligt bisarrt att det är så. Och de som inte vill betala för att gå ner i ett personligt fördärv bär titeln nykterister, och ses som sinnessjuka.
Jag föredrar nästan att ha tråkigt på jobbet med ett ob-tillägg som plåster på såren för att jag blivit förhindrad att supa ner mig. Jag funderar på att jobba alla helger hela terminen för att slippa gå på den här spritbluffen, för det vore löjligt att gå på den när man genomskådade den redan som barn, när man fattade att alla vuxna var dumma i huvet när de sluddrade och vinglade.
Då är jag ändå inte del av den verkliga galenskapen. D.v.s. personerna som fortsätter att dricka regelbundet trots att de blir aggressiva och våldsamma när de gör det. De är inte ens uppsluppna och dumglada när de är fulla, utan enbart på dåligt humör. Om man inte dricker för att ha kul utan för motsatsen, varför dricker man då?
Varje lördag eller söndagmorgon jag kommer till jobbet står det alltid någon full och blodig ung kille utanför akuten och skryter i mobiltelefonen om sina nattens bravader. Han hade hamnat i ett bråk, som vanligt, och varför tar de ens emot honom på akuten? Varför skrattar de inte bara åt honom, för att det är den enda behandling han förtjänar, och den enda som kanske skulle kunna få honom att byta mönster.