Min trötthet har börjat ta sig nya uttryck. Jag är numera pinsamt lättroad och skrattar åt allt som i ens vildaste fantasi skulle kunna vara lite kul. (Bättre det än att vara tjurig och uppgiven, få lust att gråta när man slår upp sin kalender).
Senast skrattade jag åt en berusad man som åt en illröd, tjock korv i en avstannad rulltrappa vid Mariatorgets tunnelbanestation. Spärrvakten hade också humor, för han satte igång rulltrappan, och snart hade gubben åkt hela vägen ner och satt och studsade mot marken när det slutligen tog stopp, tills han kom på fötterna. Då syntes det att han hade nerdragna byxor, till knäna, och inget mer. Folk vänder bort blicken. Jag börjar skratta.
Sedan skämdes jag under hela hemresan. Man får inte skratta åt andras olycka. Men jag ler fortfarande vid tanken.