Igår kom Ida över efter sin tenta. Vi åt fajitas med trehundra tillbehör och drack vin och så klart kollade vi även på På spåret. Nästa vecka är det ju final, och det ska bli så sorgligt och tomt utan den givna fredagssysselsättningen. (Så gammal är jag). I alla fall. Sen kom Ivan över. Och då och då gick han också ut på balkongen för att röka. Jag satt vid varje sådant tillfälle som förstenad och blicken hade fastnat på det som hände på andra sidan glasrutan. För första gången var jag äckligt röksugen. Äckligt. Hade väl räknat med att det skulle bli lite jobbigare när man umgås med folk som röker och vid såna här tillfällen, så jag hade köpt hem några illasmakande lakritstuggummin som jag frenetiskt tuggade på för att komma på andra tankar. Jag klarade det ju såklart, att misslyckas är inte ett alternativ i min föreställningsvärld. Men jag kände mig deprimerad. När jag slutade röka tänkte jag inte på att precis allt skulle förändras.

Jag kan numera inte ...
- umgås med andra människor (de går ut och röker).
- dricka vin (det fattas uppenbarligen något).
- dricka Postiljon (jag upptäckte att den smakar äckligt och jävligt sött, jag har fått tillbaka mitt smaksinne).

Ok, det här förändras väl med tiden och vanan? Eller? Ska det vara så här nu? Jag måste fråga någon som slutat röka om sånt här.


Låten. Varje gång jag träffat Ivan den senaste tiden har den här låten kommit upp på ett eller annat sätt.