Idag var det dags att ta bort tandsten hos en tandhygienist. Det är något jag behövt göra regelbundet sen jag var liten. Teorin är att jag har någon slags massiv salivutsöndring - kanske därför jag framstår som så enfaldig, som ett dreglande pucko.

Idag gjorde det så jävla ont. Jag fick prova någon slags vibrerande nål (?) som visserligen gick snabbare än den sedvanliga metod jag fått utstå i alla dessa år. Men det kändes som tortyr. En i grunden obehaglig känsla, som en svets som far över tänderna och ljudet överröstar alla mina mantran, tillsammans med plötslig galenskapssmärta. Man vet aldrig var det kommer att göra ont. Plötsligt gör det bara svinont, och man försöker stålsätta sig så att man inte ska rycka till. Jag fick senare veta att man kunde få vara smärtlindrad när man gjorde behandlingen.

Självklart började jag grina också. Sedan satt jag på bussen med mascarafläckar över kinderna och blod i hela munnen och skämdes. Det smakar fortfarande järn.

Och nu vågar jag nog aldrig mer äta något. Jag ska bara äta tandkräm. Jag ska kanske dra tandtråd genom hela munnen och sitta och såga dagarna igenom, med några korta avbrott för att borsta tänderna väldigt noggrannt. Vad som helst för att få slippa gå igenom den där igen.

Känslan av att dra kortet i receptionen efteråt, med så darrig hand att man nästan inte lyckas träffa skåran, och så kostar det 1000 kronor.