Eftersom det är tioårsjubileum för min benämning av mig själv som feminist kom jag att tänka på hur många gånger man hört samma argument och invändningar dras upp när det blir någon slags debatt om saken. Genom åren har jag helt enkelt börjat känna att det är tjatigt och att diskussionen i allmänhet inte kommer någon vart. Och efter ett tag kommer det förstås nya 16-åriga killar, som aldrig varit 16 förut, och förstås måste få chansen att ifrågasätta benämningen feminism, men själv börjar man ju tröttna helt på att ta den diskussionen. Man får lust att ha en skylt där det står "agree to disagree" som man kan hålla upp, bara för att spara dyrbar tid.

Men, nu har jag istället samlat de här invändningarna i ett blogginlägg, med svar på tal. Jag har undvikit klassikerna "det borde heta femi-nazist, höhö" och "feminister är fula horor som inte rakar sig under armarna", för att de sårar mig så att jag bara ligger och gråter och gråter över att inte vara en vacker och ärbar kvinna.

Om jag har glömt något uttjatat argument så får ni gärna hjälpa till att fylla på listan. Hädanefter tänker jag ägna min tid åt att diskutera feminism med feminister och andra personer som har något nytt att komma med istället, det verkar mycket roligare.


Du! Det finns kanske lite viktigare jämställdhetsfrågor än den här.
Om man råkar stöta på en orättvisa här och nu, ska man låta den förbli okommenterad bara för att det finns viktigare frågor där ute? Det är i det banala som könsmaktsordningen reproducerar sig enklast.

Jag vill inte kalla mig för feminist, det ordet är så laddat/är inte jämställt, jag föredrar att kalla mig för humanist.
Ok, varsågod. De är två totalt skilda begrepp med varsin innebörd, och som man inte switchar med varandra utan att hela betydelsen går förlorad. Jag vill inte kalla mig för nazist, det ordet är ju så laddat - jag tror att jag kallar mig för päronsaft istället.

Varför kan det inte heta maskulinism lika gärna? Det handlar ju om jämställdhet mellan könen.
Begreppet feminism är redan vedertaget. Men visst. Låtsas att det heter så då, om det känns bättre. (Har viss fog för min misstanke att den som kommer med detta argument egentligen inte bryr sig ett skit om vad det heter, eller vad det innebär, men de vågar heller inte säga rätt ut att de vill behålla nuvarande struktur).

Men kvinnor har ju sämre löner för att de arbetar med yrken som ger sämre betalt.
Kvinnor har sämre löner för att kvinnodominerade yrken nedvärderas.

Delad föräldraledighet - nej, det måste vara upp till varje enskild familj att bestämma!
Ja, och det skulle det fortfarande vara. Delad föräldraledighet innebär bara att man inte får pengar om man vill upprätthålla en sexistisk arbetsfördelning i sitt hushåll. Andra bidrag är villkorade, varför inte föräldrapenningen?

Man måste förstå företagarna som inte vågar anställa kvinnor - de blir ju gravida och ska vara hemma med barnet och sedan vabbar de hela tiden.
Genom att kvotera vab-dagar och dela på föräldraledigheten kommer skillnaden mellan att anställa en man och en kvinna, baserat på enbart könstillhörigheten, att jämnas ut.

Det är fel att kvotera in kvinnor!
Är det bättre att ha ett system med outtalad inkvotering av män, istället för likvärdigt kompetenta kvinnor? Historiskt har kvinnor som grupp varit utestängda från det mesta i det offentliga rummet, utbildningsplatser och tjänster har tillsatts av män och bara män. Det är alltså mycket vanligare att män kvoteras in, vilket antikvoteringshycklarna gärna glömmer.

Män och kvinnor är olika! Det vore att våldföra sig på naturen att försöka ordna samhället på ett annorlunda vis!
Dels menar jag att naturen och vad som är naturligt eller går att påvisa naturvetenskapligt (vad man nu menar) inte på något sätt samtidigt innebär att det måste utgöra en norm för hur samhället ska ordnas. (Principen att det bör vara så som är naturligt går inte att påvisa naturvetenskapligt). Dels menar jag att en sådan naturlig drift borde ta sig lite starkare uttryck om den nu existerar. Varför krävdes det att kvinnan utestängdes från det offentliga rummet, saknade medborgerliga rättigheter, genom lagstiftning förtrycktes, för att påvisa att kvinnans plats var i hemmet? Det är som att jag med våld skulle hålla någons huvud under vatten och sedan påstå, att det måste vara det här huvudets naturliga plats. Om jag visste att det var det, då skulle jag inte vara rädd för att släppa.

Men jag (som kvinna) tycker om att sminka mig och vill vara hemma med mina barn och diska och städa och laga mat.
Jag tycker också om att sminka mig, jag tycker inte om barn, men jag tycker att det finns en tillfredställelse i att ha det rent omkring mig och jag älskar matlagning. Jag vill bara inte att arbetsgivare ska förutsätta att jag snart kommer att bli en fortplantningsmaskin som inte går att lita på, jag vill bara inte dubbelarbeta för att det inte faller min partner i smaken att diska eller städa. Jag vill helt enkelt inte dömas ut på förhand.

Varför finns det en internationell kvinnodag men inte en internationell mansdag?
Det har inte jag något ansvar för.