Apropå att vänta. Jag kommer ihåg när man var ung och inbegripen i krångliga förhållanden, som förr eller senare kom till den punkten att han behövde tid att tänka över saker. Man skulle ta det lugnt och vara förstående, hålla sig undan och låta tiden gå, så att han fick vara ifred och tänka på saken.  Det var alltså frågan om en paus, och saken som han skulle tänka på var om han ville vara ihop med en något mer, eller inte.

Det stör mig att jag inte satte ner foten där. Jag lät tiden gå, jag höll mig borta fast jag höll på att förgås av den plågsamma väntan och ovissheten, att man inte kunde få ett besked, någon slags hint om en riktning, ska jag fortsätta hoppas eller ska jag utgå från att allt är kört? Så tillslut tog jag kontakt, fast jag inte fick, jag ursäktade mig själv som om det var jag som var hemsk som störde honom i hans funderingar. Man måste ju ge tid. ge bort massor av dyrbar tid av sitt liv, offra det.

Så jävla trögtänkta de var då. Idag skulle jag aldrig nöja mig med att vara ihop med någon som är så jävla seg i huvet att det tar en vecka att komma på vad som borde vara en gut feeling. Idag är jag bara ihop med människor som tänker snabbt. Är man så långsam så kan det vara för min del. Skulle man i förlängningen till exempel vilja föra en sådan människas gener vidare? Skapa ett barn som kanske får samma mentala förutsättningar? Förstår bara inte varför jag inte reagerade på att de tänkte så långsamt, och att jag dessutom tog på mig skulden för deras tillkortakommanden.