Igår på kvällen fick jag ett väldigt glatt besked. Som revolutionerade min tillvaro. Nu är jag inte pank längre.

Denna lilla skillnad gjorde hela den här dagen till en tokrolig musikal i tecnicolor. Solen sken, jag var glad fast jag knappt hade orkat läsa ordentligt till Foucaultseminariet, jag kom på mig själv med att sjunga samtidigt som jag dammtorkade lister (viktigt att torka lister), och jag skuttade lyckligt iväg med ett ton sängkläder till tvättstugan. Hela dagen var jag glad. Inte ens när min pasta visade sig ha kokat sönder (svårighet att kombinera matlagning med Vem vet mest) blev jag förbannad. Inte ens när internet var dött tills för någon timme sedan.

Ni vet den där låten, tror den var i kanske en Pripps Blå-reklam, annars skulle den helt klart platsa där, de sjunger "Vilken härlig dag" Lalalala-lalalala-lalala", någonting sånt. Och jag sjöng alltid med av ovana "Vilken jävlig dag, lalala ..." för det tycker jag är mer träffande för de flesta dagar, och som något så när vetenskapligt skolad känns det bättre att komma med utsagor som är generaliserbara. Men i alla fall, idag skulle kunna vara en av de där speciella dagarna som är "härlig" även om det kryper i skinnet på mig att ta till såna kraftuttryck. Tanken på att jag kanske fastnar i mitt glättiga tillstånd och börjar tycka att just den där förhatliga sången är något slags soundtrack åt mig, är skrämmande. Jag hoppas att jag, om jag nu blir gräsligt lycklig, trots allt har drag mot den mindre pinsamma doo wopen, så att jag med hedern i behåll kan få befinna mig i mitt delirium.

Nu måste jag gå och kräkas bort känslan av den där låten mot mina stämband.