Idag är jag så jävla ledsen att jag nästan satte mig och bölade på tunnelbanan. Som ett hormonellt monster. Har jag ens någon anledning att vara ledsen? Jag minns inte exakt varför ens en gång?

Det är nog mest att chefen verkar skita i mig. Jag tänkte att hon skulle fråga mig hur vi skulle göra till hösten. Egentligen har vi redan haft det samtalet två gånger och senast var mitt schema "på gång". Det var i början på juni. Nu är hon tillbaka från sin ledighet, och i två dagar har hon kunnat fråga mig om hösten, skriva kontrakt, kolla schema, men nej. Ingenting. Hon hälsar knappt. Istället har det kommit in folk på möten hos henne, folk som vill jobba, antagligen folk som ska få jobbet jag inte ska få. Och jag vill inte fråga. Jag hade tänkt att ställa krav, jag vill ha löneförhöjning och jag vill ha ett skåp i något omklädningsrum med en dusch. Jag vill inte byta om på en toalett och fräscha upp mig med lite blött toapapper efter varje jobbtillfälle. Men vad fan spelar mina krav för roll, jag är helt utbytbar. Och vad spelar det för roll att jag kan allt på hela avdelningen utan och innan, när de kan hitta någon som inte kommer ställa några krav? Jag känner mig överkörd. Det är nog ordet.

Hur pass juridiskt bindande är ett muntligt löfte? Hon kan ju bara säga att jag är sinnessjuk och hör röster.