Utanför huset har vi en backe. En asfalterad backe. Den är ofta trafikerad av människor som är ute och går, till och från ICA, bussen, sina hem, och sådär. Och så har vi en kvinna som löptränar i backen. Backintervaller. I vanliga fall är hon bara en disgrace för alla som springer, eftersom att hennes löpstil är så sjukt otight. Yvig är väl det ord som närmast beskriver hennes löpsteg. Inte för att jag är någon expert, men det verkar lite energikonsumerande att röra sig sådär mycket i sidled. Iallafall.

Igår när jag och Henrik kom hem från vår egen kvällsrunda blev jag däremot rejält jävla förbannad på människan. Hon skrek och viftade åt oss när vi började gå längs backen för att ta oss in till vårt hem. Hon skrek att "no, I train here", och menade att hon hade rätt att monopolisera hela jävla backen för att hon skulle kunna springa där ostört. Vi skulle vänta på henne, och försöka slinka emellan. Välj en backe som inte är lika vältrafikerad. Välj att springa när det inte är så många som går i backen. Eller lägg ner idén om att andra ska behöva rubba sina mönster och vägar för att just du ska kunna springa precis hur du vill. No, I train here. Gå och dö din jävla idiot.