Det var kanske den värsta dagen på jobbet hittills. Mycket att göra plus svårjobbat i form av att allting var trasigt eller slut eller någon annanstans. Ibland önskar jag att jag kunde jobba varje dag. Då skulle jag se till att ordningen aldrig bröts. Det är den där första dagen man jobbar efter några lediga dar som är värst. Då är allting bara fel och på fel plats. Nej. Man borde jobba jämt.

När jag äntligen fick äta middag, två timmar senare än vanligt, hade Henrik skickat ett sms och meddelat att han hade bilen och skulle hämta mig när jag slutade. Pure lycka. Så jävla skönt att det inte går att beskriva. Fuck you, alla slöddermänniskor på sunkhaken längs Rosenlundsgatan, fuck you alla knarkare i allén på Wollmar Yxkullsgatan, fuck you alla stirrande människor på tunnelbanan. Jag slapp er, för en gångs skull. När jag satt och väntade vid nio-tiden utanför sjukhuset hörde jag en blivande mamma skrika sig genom krystvärkarna och hennes röst ekade över parkeringsplatsen.

Efter att ha blivit lämnad vid ICA åkte Henrik iväg mot Ljusterö. Så nu är jag själv ett tag. Det är så påtagligt tomt varenda gång han åker iväg, jag saknar honom fast jag får hela sängen för mig själv, fast jag får välja vilket program jag vill på TV. Jag tycker att det är så oerhört jobbigt när han är borta. Men några fina saker mötte mig i alla fall när jag kom hem: nytvättade kläder, utlånade hörlurar (tack!) och några söta bilder på kameran.

Och nu ska jag sova. Imorgon: jobba. Sedan jobba hela helgen. Hoppas att tiden går lite fortare än vanligt tills vi ses igen.