that's allright - arthur crudup
Orkar inte vara såhär trött längre. Jag behöver knock-out-sömntabletter så att jag kan sova ordentligt på nätterna, istället för utspritt över hela dagarna. Men jag orkar inte ens försöka få tag på sömntabletter. Då måste man gå till en läkare, och en läkare skulle nog aldrig vilja skriva ut sömntabletter till mig.
Plan B är att hålla mig vaken tills jag ska gå på ultraljud imorgon kväll. De ska ultraljuda gallgångarna tror jag, bara konstatera att det inte är något skumt där, eftersom jag fick det där galna smärtanfallet. Eller så ska de kolla om levern är uppförstorad. Jag vet inte riktigt. Jag har inte fått sådär ont igen. Har inte hämtat ut de starka värktabletterna heller, så det vore olyckligt om jag fick ont.
Nej, jag ska säga som det är. Jag fick Voltaren stolpiller utskrivna. Jag bara skakade på huvudet, jag ville verkligen inte att någonting sånt skulle stå i mitt namn på apoteket, det är så förnedrande på något sätt. Får för mig att de på apoteket ska tro att jag insisterade på att få stolpiller för att jag är så nasty. Eller att de inte ska ha just dem inne när jag kommer, att de ska ropa ut i högtalarna typ "Voltaren stolpiller, finns de på lagret?" eller att de ska fråga mig om jag kan tänka mig något annat än stolpiller, så att de andra på apoteket hör det.
(Ja! Jag kan tänka mig något annat! Jag kan tänka mig att injicera smärtstillande genom ögat, hellre än stolpiller).
Men den underbara läkaren på akuten menade att det skulle jag ha. De verkar mycket snabbare än vanliga tabletter, och sen ska man väl inte ta vanliga tabletter vid magsmärta heller.
Satsar på att inte få ont igen. Hur man nu åstadkommer det.
Jag har Leif GW's nya på ljudbok. Det är lycka. Men det känns obehagligt att den, som allt annat som innebär lycka, förr eller senare kommer att ta slut.
Jag är mycket för deckare, jag lyssnar på dem/läser dem innan jag somnar. (Ljudböcker är min insomningsteknik). När man säger att man gillar deckare brukar det alltid finnas någon som måste markera att det är lågklassig litteratur, den där vanliga klyschan alltså.
Det är den attityden som får mig att kräkas över finlitteraturen. Jag hatar när ett sjuttonårigt stolpskott har läst Brott och straff för att de var tvungna till det i skolan, och sedan har den som favoritbok, och anledning till sin egen överlägsenhet för resten av sitt liv. Brott och straff var bland det mest långtråkiga och ostimulerande jag har läst, och det kan jag erkänna, för jag bryr mig inte om vad människor som bockar av en lista med klassiker de läst tycker om någonting. Om man tror att några välrenommerade boktitlar kommer att höja ens anseende, (så har man visserligen rätt), är man bara jävligt tråkig.
Jag ville ursprungligen läsa litteraturvetenskap, men jag har ångrat mig. Tanken på att behöva beblanda mig med en skock finkultursmiffon gör mig illamående.
Det fanns en bra grej om det här i DN kultur för ett par dagar sedan.
Plan B är att hålla mig vaken tills jag ska gå på ultraljud imorgon kväll. De ska ultraljuda gallgångarna tror jag, bara konstatera att det inte är något skumt där, eftersom jag fick det där galna smärtanfallet. Eller så ska de kolla om levern är uppförstorad. Jag vet inte riktigt. Jag har inte fått sådär ont igen. Har inte hämtat ut de starka värktabletterna heller, så det vore olyckligt om jag fick ont.
Nej, jag ska säga som det är. Jag fick Voltaren stolpiller utskrivna. Jag bara skakade på huvudet, jag ville verkligen inte att någonting sånt skulle stå i mitt namn på apoteket, det är så förnedrande på något sätt. Får för mig att de på apoteket ska tro att jag insisterade på att få stolpiller för att jag är så nasty. Eller att de inte ska ha just dem inne när jag kommer, att de ska ropa ut i högtalarna typ "Voltaren stolpiller, finns de på lagret?" eller att de ska fråga mig om jag kan tänka mig något annat än stolpiller, så att de andra på apoteket hör det.
(Ja! Jag kan tänka mig något annat! Jag kan tänka mig att injicera smärtstillande genom ögat, hellre än stolpiller).
Men den underbara läkaren på akuten menade att det skulle jag ha. De verkar mycket snabbare än vanliga tabletter, och sen ska man väl inte ta vanliga tabletter vid magsmärta heller.
Satsar på att inte få ont igen. Hur man nu åstadkommer det.
Jag har Leif GW's nya på ljudbok. Det är lycka. Men det känns obehagligt att den, som allt annat som innebär lycka, förr eller senare kommer att ta slut.
Jag är mycket för deckare, jag lyssnar på dem/läser dem innan jag somnar. (Ljudböcker är min insomningsteknik). När man säger att man gillar deckare brukar det alltid finnas någon som måste markera att det är lågklassig litteratur, den där vanliga klyschan alltså.
Det är den attityden som får mig att kräkas över finlitteraturen. Jag hatar när ett sjuttonårigt stolpskott har läst Brott och straff för att de var tvungna till det i skolan, och sedan har den som favoritbok, och anledning till sin egen överlägsenhet för resten av sitt liv. Brott och straff var bland det mest långtråkiga och ostimulerande jag har läst, och det kan jag erkänna, för jag bryr mig inte om vad människor som bockar av en lista med klassiker de läst tycker om någonting. Om man tror att några välrenommerade boktitlar kommer att höja ens anseende, (så har man visserligen rätt), är man bara jävligt tråkig.
Jag ville ursprungligen läsa litteraturvetenskap, men jag har ångrat mig. Tanken på att behöva beblanda mig med en skock finkultursmiffon gör mig illamående.
Det fanns en bra grej om det här i DN kultur för ett par dagar sedan.
Kommentarer
Trackback