Det blev kladdkaka till efterrätt, med grädde och hallon. Jag är tydligen på väg ner i vikt trots mitt syndiga ätande, antingen är det spinningens förtjänst, eller så är det min sköldkörtel som spökar som vanligt.
Om min sköldkörtel: den ser uppförstorad ut, min husläkare menar att den är jämnt uppförstorad, s.k. diffus struma. Det tar hon 120 kronor för att konstatera på ett trettio sekunder långt besök. Sedan får jag alltid en remiss för ultraljud. Där konstaterar ul-läkaren alltid att jag inte alls har en uppförstorad sköldkörtel, den är helt normal, och åt det mindre hållet. Sedan tas de sedvanliga blodproverna T1, T2 , T4, eller vad de nu heter: alltid ett T med någon siffra efter, och alltid av någon som glömmer bort att släppa stasen när nålen är inne. Blodprovernas svar är att jag ligger på gränsen för att få äta levaxin, d.v.s. jag producerar lite för lite sköldkörtelhormon, vilket i praktiken innebär att jag har sämst ämnesomsättning. Symptom på detta är att man är trött, saknar aptit, går upp i vikt, får torr hud och blir lite allmänt äcklig.
I perioder menar jag att det stämmer väldigt bra: jag äter knappt, men går upp i vikt, jag känner mig som en åldring som inte orkar med ett skit. I perioder har jag också fått kvävningskänslor, speciellt när jag ska sova, det känns som att sköldkörteln är helt svullen, som en tennisboll i halsen som trycker igen luftstrupen.
Merparten av tiden är jag dock helt normal.
De som jag pratat med och läst om som plötsligt utvecklat underfunktion har gått upp trettio kilo på en månad, helt plötsligt bara, och inte kunnat gå ner dem. Men det stämmer inte alls på mig, jag går upp tre till fem kilo på sin höjd. Antingen skyller de på sin underfunktion för att de inte går ner i vikt, medan det egentligen är motivationen att träna som brister. Visst, det blir helt klart mycket svårare, men jag vägrar tro att det är omöjligt.
Iaf: min husläkare påstår att det bara är en fråga om tid innan jag får hypothyreos, alltså kronisk underfunktion. Det tycker jag känns som en smärre dödsdom, och vägrar acceptera det. Varje år går jag och får det här undersökt, och varje år betalar jag några hundra spänn för att få veta att min sköldkörtel är uppförstorad, och att den inte alls är det, och att mina prover är normala, men på gränsen.
Jag har ännu inte vågat göra cellprover, men nu vill jag nästan göra det. Det kanske är cancer, och då kan jag få verklig användning för mina peruker. Eller dör.
Iaf. min nya smarta idé är att jag ska gå till en privat läkare för att få en annans åsikt. Någon som inte redan bestämt sig för att jag ska få underfunktion. Det ska jag fan göra.